När riksdagsledamot Annie Johansson igår presenterade Centerpartiets valanalys fanns många kloka saker med. Analysgruppen pekar ut skäl som ledde till det klena valresultatet och en och annan framgångsfaktor samt en möjlig väg framåt.
Bland förklaringarna till det dåliga valet nämns att förnyelsen stannade av, tappad samhällskritik (partiet blev makten istället för att ha svar på samhällsproblem som människor upplever), för få företrädare som var kända och kan bära budskapet och att man hamnat i alliansskugga. Allt detta är rätt och riktigt och flera av förslagen som nämns för att förbättra sig känns spännande. Som att man ska arbeta fram ett nytt idéprogram och en ny kommunikationsstrategi och inte minst bli mer samhällskritiska. Förslaget att inrätta poster som vide ordföranden är kanske inte så spännande men däremot fullt riktigt.
Vad som saknas är ett tydligare ansvarsutkrävande av människor som stått för de avgörande (fel)besluten. Ytterst ansvarig är Maud Olofsson men hon klarar sig undan större kritik. Anna-Karin Hatt som inför valet som statssekreterare höll i mycket av den politiska delen av valplaneringen som blev ett misslyckande nämns inte. Ironiskt i sammanhanget är att Hatt av Olofsson belönades med en statsrådspost.

Centerpartiet har en roll att fylla i svensk politik med en optimistisk miljöpolitik, fokus på människors självbestämmande, en aktiv jobbpolitik och en politik för lika möjligheter. Tar partiledningen till sig av valanalysens förslag kan det bli riktigt hyggligt. Men, och det är ett stort men. Kan verkligen samma personer som ledde partiet till den smärtsamma förlusten vända på skutan?
Det är tveksamt och i allra högsta grad en relevant fråga att ställa. Johan Hammarqvist