Biodlaren Knut Albihn tar emot i hemmet i Stockamöllan.
På köksbordet har han dukat fram skorpor och sin egen vitklöverhonung.
– Bre på ordentligt, säger han och lägger fram en kniv av eneträ på varje tallrik.
Han tycker att det skrivs för lite om bin. Och det trots att de små insekterna är så livsviktiga för växtligheten.
– Det har fått mig att leva länge också, säger han, 92 år gammal.
– Jag sätter mig inte bara på en stol om vintern och väntar på att dö – jag längtar till våren när bina vaknar.

Intresset för bin väcktes redan när han var barn.
Grannen i Bunkeflo hade kupor på sin sida om häcken och Knut Albihn var ofta där. Att fånga bin med händerna blev en sport och att bli bjuden på honung en belöning.
– Jag var bistucken från tidiga våren och genom hela sommaren. Men jag kunde inte hålla mig därifrån, berättar han.
Det var också då han bestämde sig för att bli biodlare, även om det kom att dröja till pensioneringen.

I 25 år var han bitillsyningsman i Eslövs kommun och reste runt för att kontrollera andras kupor.
Ungefär lika länge har han haft egna bin, hållt kurser hos ABF och varit ordförande i honungsbedömningskommittén i Mellanskånes biodlarförening.

Sin egen honung säljer han på hantverksdagar och i affären i Stockamöllan.
Det som blir över efter att släkten och vännerna fått sitt, vill säga.
I sitt lager i förrådet står fyra burkar kvar. Och ännu dröjer det många månader innan han får användning för slungan, sin hemmagjorda sil och alla tomburkarna igen.
– En bikupa ger mellan tio och hundra kilo honung. Och förra året var ett rekordår, säger Knut Albihn som genom åren märkt hur bina blivit snällare och hur han numera sällan blir stucken.

Även om han har trappat ned på engagemanget finns passionen för bin kvar. På en kulle utanför byn har han ännu fem kupor kvar. Han har inte sett till dem sedan han nattade dem med sockerlösning i september.
– Här är varmt, säger han nöjt när han stoppar ned handen i en av kuporna.
Han gläntar på yllefilten, och musfällan som skyddar kupan mot ovälkomna gäster, och visar hur bina kurar i klunga. De rör på sig när han släpper in kylan, kanske för att hålla värmen med hjälp av varandra.
Så stänger han locket igen och längtar till våren.