Jag saknar Harry Schein och hans motströmsåsikter. Harry var socialdemokrat men ingen partigängare. Han kom som österrikisk flykting till Sverige. Hans behandling av ärans och hjältarnas språk var fläckfri. Harry blev tidigt miljonär och hade tillräckligt med pengar för att våga säga: Dra åt helvete! Harry talade med egen röst. Harry hörde till de samhällsdebattörer som borde sättas upp på FN:s världsarvslista.

Det är i dagarna fem år sedan Harrys röst tystnade. Vi får nöja oss med hans böcker och en samling gulnade tidningskrönikor.
I boken Och vi som ville så väl (1996) skriver han: "Det mångkulturella samhället fungerar ingenstans – det visar historien." Jag minns hur jag hajade till vid läsningen och gjorde en tjock understrykning, utropstecken och frågetecken. Ett sånt påstående i mitten av 90-talet – när etnogullandet stod i zenit i Sverige samtidigt som kriget rasade som värst i det mångkulturella paradiset Jugoslavien – var verkligen att sätta sig på tvären.

De senaste veckorna har alla Europas stora ledare sagt det, Storbritanniens premiärminister David Cameron, Tysklands förbundskansler Angela Merkel och Frankrikes president Nicolas Sarkozy: Multikulturalismen fungerar inte. Dödförklarandet av den omhuldade politiska filosofin är en sådan markant positionsändring att man kan tala om ett politiskt paradigmskifte. Huruvida dödsdomen är början på slutet eller slutet på början, kan diskuteras. Med andra ord, har politiker innerst inne alltid hyst den här åsikten eller är den ny?
Samtidigt publicerade statsvetaren Andreas Johansson Heinö en rapport där han påpekar att begreppet integration i svensk politik används i slarvigaste laget, helt enkelt som en synonym till både assimilering och multikulturalism. Inte undra på att svensk invandringspolitik hade så många likheter med bofinken. Därför kunde Sverigedemokraterna bänka sig i vår lagstiftande församling.
Enligt de nya tongångarna ska människor med språk/kultur/religion som skiljer sig från majoritetens nu bli mer brittiska, respektive tyska och franska. I Sverige visar flera undersökning att fyra femtedelar (80 procent) av befolkningen anser att invandrarna ska anpassa sig till majoritetssamhällets etos, dvs. normer och karaktär. Därmed förhindras inte bara hemskheter som terrorism och hedersmord utan också segregation, utanförskap och arbetslöshet.

Men är inte detta grå teori och snömos? Jag tänker på den estniska minoriteten i Sverige, dessa märkliga ester med egen skola, egen dagstidning, egna kulturaftnar – och samtidigt så väl integrerade i det svenska samhället. Vad var det för fel på det? Det går alltså att bevara språk/kultur/religion och samtidigt vara delaktiga i det svenska samhället. Det visar också lettiska, tjeckiska och polska invandrare.
Oavsett om man tror på integration, assimilering eller multikulturalism så heter nyckeln språket. Den som inte kan, eller vill, lära sig svenska kommer alltid att vara om inte uträknad så ändå marginaliserad. Så är det. Vissa sanningar är så enkla att de faktiskt är smärtsamma.
@Byli.8.init:Kjell Albin Abrahamson, utrikeskorrespondent och författare.