Många är i dagarna besvikna på hans ljumma uttalanden om situationen i Libyen och diktatorn Khadaffi. Det har till och med rests krav på hans avgång. Varför gör Bildt som han gör, alla inser givetvis att han tycker att Khadaffi är en blodbesudlad diktator av monstruöst slag, möjligen också mentalt galen. Förklaringen är enkel, det handlar om Bildts personliga karriärambitioner.

Bildt uttalar sig inte bara försiktigt om Libyen. Han har hukat när det gäller Iran – tycker vi skall ha en dialog – och är en av få ledare som vill föra samtal med Hamas.
Bildt tänker inte pensionera sig utan vill spela en roll internationellt under lång tid, kanske få nya medlaruppdrag. Då måste han vara på speaking terms med alla. Skulle han agera högljutt för att främst tillfredsställa en inhemsk opinion, så tappar han den möjligheten, som i går när han landar i Jordanien.

Olof Palme agerade likadant. När han blev statsminister 1982 behöll han sitt medlaruppdrag i konflikten mellan Iran och Irak. Resultatet blev att Sverige låg lågt med att ta avstånd från bägge de obehagliga regimerna.
Jag intervjuade Olof Palme i valets slutspurt 1985 och ställde frågan om hans försiktiga hållning. Han blev stel som en pinne och förnekade att så var fallet med undanglidande svar som liknade Bildts. Karriären först.