Sett i backspegeln är det tydligt att utrikeskorrespondenter och allsköns experter har ägnat mycken tid och energi åt att kritisera grandet i Israels öga, men inte samma engagemang åt bjälken i arabvärldens öga.
Det är utmärkt att Israel synas i sömmarna, demokratier mår bra av det, demokratier tål det. Däremot är det illa om bevakningen av en region blir blind på vänsterögat.

Högerpresidenten Ronald Reagan kallade Khadaffi för "Mellanösterns galning". För vänsterprofessorn Mattias Gardell – mannen som accepterade att ta emot ett pris instiftat av diktaturkramaren Jan Myrdal och uppkallat efter massmördaren Lenin – var Khadaffi "allas vår broder".
Mina egna försök att skapa opinion mot galningen Khadaffi var idoga men inte särskilt framgångsrika. Den 15 december 2004 publicerade jag i den där andra skånska morgontidningen en artikel där det inte går att ta fel på min upprördhet: "I mitt långa liv som utrikeskorrespondent har jag inte upplevt någon historia som upprört mig till den grad som de i Libyen fem dödsdömda bulgariska sjuksköterskorna".
Det blev flera artiklar och många radioinslag om "rättsskandalen i Tripolis" som "den sjukaste sedan Stalins rättegång mot de judiska läkarna" på 1950-talet.
Jag var verkligen engagerad i de stackars bulgariskorna som anklagades för att medvetet, som en del av en internationell komplott mot Libyen, ha smittat ner 426 barn med hivinfekterat blod.

Bulgariskorna dömdes tre gånger till döden, misshandlades och våldtogs i det stinkande fängelset. Internationell expertis vittnade hela tiden till sjuksköterskornas fördel men inget hjälpte.
Khadaffi kunde tänka sig att släppa sjuksköterskorna mot 4 miljarder dollar, lämpligt nog samma summa som Libyen tvingats betala som kompensation för Lockerbie-
attentatet.
Sällan har tredje statsmakten, åtminstone i Sverige, varit så passiv som i fallet med de fängslade bulgariska sjuksköterskorna. Varken mina journalistkollegor eller proffsdebattörer var intresserade av denna rättsskandal som ju annars är hårdvaluta i massmediebranschen.
Inte hjälpte det att skandalen pågick i tio år. Tystnad. Fullständig tystnad. Och en ropande röst i öknen.
I dag har alla plötsligt blivit mer religiös än påven och betonar vilken galning Khadaffi är.

Kanske har Khadaffi en särskild dragning till slaviska sjuksköterskor.
Häromdagen stack hans främsta älskarinna som en tjuv om natten hem till Kiev.
Den ukrainska sjuksköterskan Galjana Kolotnjtska, av amerikanska diplomater beskriven som "yppig blondin", har de senaste åren följt varje steg som den islamist-kommunistiske diktatorn tagit hemma i ökenlandet och utomlands.
Nu har inte bara Khadaffis ambassadörer utan också hans älskarinna fått nog. Denna gång var dock medieintresset större.

Jag undrar hur pass gott de sover om nätterna alla som ideologiskt vänsterprasslat med "allas vår broder" Khadaffi?