I morgon är det hundra år sedan en miljon människor tågade på gatorna i Europa på Internationella kvinnodagen. De krävde att diskrimineringen av kvinnor skulle upphöra och att kvinnor skulle ha samma rätt som män till arbete, rösträtt och möjlighet att forma framtiden i sina länder.
Hundra år senare går människor ut på gatorna i Mellanöstern och Nordafrika. De kräver frihet, arbete och ett slut på makthavare som skor sig på folkets bekostnad. Vi har sett dem på torgen i Tunisien och Egypten, i Jemen och Libyen. Kvinnor och män, sida vid sida, med samma mål om mänskliga rättigheter för alla.   
Men, när Egypten nu börjar forma en ny framtid riskerar kvinnors rättigheter att hamna i skymundan. De egyptiska kvinnorna förnekas en roll i det nya Egypten trots år av ojämlikhet och diskriminering. De hålls utanför förhandlingar av både övergångsregeringen och det internationella samfundet. Nyss bildades en kommitté som ska skriva om Egyptens konstitution. Kommittén består av enbart män. Det är oacceptabelt.
Om världens regeringar verkligen prioriterade kvinnors rättigheter borde de nu ta tillfället i akt och kräva kvinnors deltagande i uppbyggnaden av nya politiska strukturer och institutioner i Egypten och Tunisien.  
Dagens beteende hos de tillfälliga ledarna och de regeringschefer som varit i Kairo och erbjudit sin hjälp avslöjar ett patriarkalt tänkande som är alltför bekant för egyptiska kvinnor. De har i årtionden levt under en förtryckande regering, som i sin tur stötts av stater som påstår sig respektera demokratiska principer och mänskliga rättigheter för alla.

När befintliga regeringar faller och nya kommer till makten måste alla parter förbinda sig att respektera kvinnors rättigheter, både i lag och i praktiken. För att löftet om förändring i Egypten och i resten av regionen ska kunna uppfyllas måste därför kvinnor från alla delar av samhället och olika politiska grupperingar sitta med vid bordet som fullvärdiga deltagare.
Så är det inte i dag. I de fredsförhandlingar som skett mellan 2000 och 2008 har enligt FN endast åtta procent av deltagarna varit kvinnor. Denna ojämställdhet ignoreras av världens ledare. Kvinnors frånvaro vid förhandlingsborden ses som beklaglig men oundviklig.

Många regeringar, inklusive de i västvärlden, verkar värna kvinnors rättigheter enbart när det passar. Kvinnors rättigheter används som en handelsvara i kampen om kontrollen över den internationella dagordningen. När det gäller Afghanistan betonar många länders ledare vikten av att stödja de afghanska kvinnorna. Vid den stora givarkonferensen i London i januari fanns dock inga kvinnor i den officiella afghanska delegationen. Inte heller till den stora konferensen i Kabul i juli bjöds några representanter för Afghanistans kvinnorörelse in. När förhandlingar med talibanerna anses lämpligt är kvinnors rättigheter plötsligt inte så viktiga.  
Mycket har förändrats på hundra år men grundproblemen kvarstår. Krav på jämlikhet, rättvisa och respekt var huvudfrågan på den första internationella kvinnodagen. Ett århundrade senare är kraven de samma.
Lise Bergh
generalsekreterare Amnesty
Lena Ag
generalsekreterare Kvinna till Kvinna