I torsdags var det näst sista gången som Vassily Sinaisky stod på pulten som chefdirigent för Malmö Symfoniorkester. Kvällens program var helryskt, Stravinsky, Tjajkovskij och Sjostakovitj; framförandet av Sjostakovitjs Symfoni nr 1 var helgjutet som så många andra i en lång räcka som Vassily Sinaisky och MSO har skämt bort publiken med under hans fyra år som chefdirigent.
Det skulle bli för långrandigt att räkna upp alla pärlor men det finns en del som etsat sig fast djupare i minnet: Sjostakovitjs symfonier, Brucknertolkningarna, Elgars oratorium The Dream of Gerontius för att nämna några.

Det är ingen överdrift att påstå att Vassily Sinaisky har lyft Malmö Symfoniorkester till nya höjder, både konstnärligt och i Musiksveriges medvetande. MSO har, som det heter på idrottsspråk, kvalat in i den högsta divisionen.

Nu pågår jakten på en ny chefdirigent. Många namn har surrat i luften, en del rena önskedrömmar, en del mer realistiska. En kandidat som nämns på flera håll är fransmannen Marc Soustrot. Det skulle vara ett mycket gott val. De framträdanden han har gjort med MSO har vittnat om en hög konstnärlig ambition och kemin mellan dirigent och orkester har verkat fungera bra.

Sedan måste man väl ha i minnet att enstaka gästframträdanden är en sak, ett långtgående arbete som chefdirigent en annan; Marc Soustrot är mycket temperamentsfull enligt samstämmiga uppgifter. Och det är väl inte riktigt säkert om han är tillgänglig eller ens intresserad.

Det är mycket som svajar under fötterna på MSO just nu. Den fullstora orkestern är på grund av pengabrist för närvarande inte fullstor och det planerade nya konserthuset verkar i en nyligen publicerad konsultrapport innebära minst lika många faror som fördelar. Man får hoppas att den rapporten på sin höjd används som diskussionsunderlag och aldrig tillåts växa till en handlingsplan.
På sedvanligt krämarmanér behandlar den kultur med samma insikt och förståelse som vilken stapelvara som helst; ökar man varumängden så ökar intäkterna, det må så gälla konstmusik som vetemjöl. Den innehåller också en del rent bisarra förslag, exempelvis att orkesterns medlemmar ska tjänstgöra som bierfilare som underhåller gästerna i hotellfoajén.

Konstmusiken i Malmö är inte bara Malmö Symfoniorkester. Malmö Operaorkester har i sina foajékonserter tagit upp kammarmusiken, en musikform som MSO totalt försummat under senare år. I lördags var det orkesterns violastämma som bjöd på en bred exposé vad som går att åstadkomma med sex altvioliner, från barock till nutid. Somt var mest karaktärsdanade, somt var riktigt njutbart, exempelvis Kenneth Hardings "Rondo Capriccio for 6 violas" och ett elegant arrangeman av Béla Bartóks svit ur "For children". Avslutningsvis sjöng Ellika Ström Meijling två sånger av Johannes Brahms samt Zigeunermelodien av Antonin Dvorák med vårdad sopran och bra inlevelse.

Till konstmusiken måste också räknas den Kabaré Skarabé som Helena Röhr, Hedvig Jalhed, David Hornwall och Johan Reis framförde i guldfoajén på Palladium förra måndagen. med melodier av Satie, Lehár och Ernst Rolf. Mycket nöjsam, enkel i formen och konstnärligt medveten. En välbehövlig motvikt i dessa Melodifestivaltider.