NATO har efter en veckas hårda förhandlingar tagit över befälet för insatsen i Libyen. Detta får förmodas vara ett hastighetsrekord: 28 länder har lyckats enas kring en insats på 8 dagar. Något överraskande har även Turkiet bestämt sig för att delta.
Risken för att Barack Obama bakbinds i sitt beslutsfattande kring konflikten på grund av inrikespolitiska hänsyn som krigströtthet hos den amerikanska väljarkåren och vad det innebär för hans omvalskampanj nästa år är därmed betydligt mindre.
Generalsekreteraren Anders Fogh Rasmussen säger i en intervju med BBC att NATO-insatsen förhåller sig neutral i förhållande till Gaddafi och rebellstyrkorna. Men han ger samtidigt ett luddigt besked om vilka åtgärder som kan och får användas. Han hänvisar till att NATO-rådet kommer att fatta alla viktiga beslut - men gör tillägget att de kommer att samarbeta med lokala aktörer. Och så länge åtgärderna ryms inom FN-mandatet får befälhavare på marken fatta självständiga beslut. Tolkningsmöjligheterna är många.
När Fogh Rasmussen pressades kring om NATO kan tänka sig att ingripa mot rebellerna om behovet uppstår undvek han skickligt att svara tydligt på frågan. Och rent krasst vinner NATO förmodligen mest på om den förblir obesvarad.
Dock hade det funnits fördelar med att sätta en bortre tidsgräns för att slippa jämförelser med Afghanistan/irak-konflikterna och för att insatserna kan behöva utvärderas och ersättas av andra former efter en viss tid.
Insatsen i Libyen ställer också intressanta frågor kring ambitionerna kring ett europeiskt försvarssamarbete. En mer självständig försvarsroll för EU har överhuvudtaget inte förekommit i den här diskussionen.
@Byli.8.init:Martina Jarminder