Juholt kom som kom som ett yrväder i april med ett höganäskrus i en svångrem runt halsen. Eller det gjorde han väl inte, och dessutom var det i mars, men det hade ju varit ett festligt startskott för förnyelsens år 2011. Ohly, Olofsson, Wetterstrand och Eriksson står alla och trängs på förnyelsens offeraltare.
Ohly ja. En liten utvikning. I min rosenkindade ungdom arbetade jag som bussguide. Under en resa befann vi oss en eftermiddag i en av Plymouths rondeller. Bredvid mig sitter min chaufför som plötsligt harklar sig och med fatalistiskt lugn utbrister: "Jaha, där går hon visst emot". När jag sträcker mig fram ser jag i backspegeln hur alldeles förfärligt många plastdelar från en liten röd bil dansar omkring på gatan. I den ramponerade kupén sitter en darrande kvinna. Jo hon hade "gått emot" bussen på så vis att hon inte genast förstått att kasta sig upp på refugen när bussen erövrade hennes fil. Samtal med tvenne barska polismän följde. Jag minns att jag fann det fascinerande att det inte ens fanns på chaufförens tankekarta att han kunde ha något aktivt med denna olyckliga sak att skaffa. "Bussen var här, och bilen var ju här...". "Jo men, sir, bussen får inte vara där, den får bara vara här. Det där borta är ju den röda lilla bilens fil, som ni säkert inser, sir.". "Jo men nu var alltså bussen här, och bilen var här..." Hans lugn var så grundmurat, hans visshet om sin egen oskuld så komplett att jag nästan trodde han skulle komma undan med det. Tre veckor senare kom böteslappen.

Jag tänker med ett nostalgiskt leende på denna händelse varje gång jag läser Ohlys partiledaranalyser. De staplade valnederlagen är något yttre som endast perifert berör hans verksamhet. Att det röd-gröna haveriet 2010 skulle ha något med honom att göra är lika otänkbart. Hon gick liksom emot, Mona, och så blev det lite fel. Vad skall man göra? Nu blickar vi framåt kamrater.
Jo Ohly lär får gå, och säkert också Maud Olofsson. Här har medias "Maud-narrativ" de senaste åren spelat en viktig roll. När hon tipsade om elbesparande åtgärder i hemmet, förvandlades det till eempel snabbt till rubriker av typen "Olga (86) i Hult har 17 000 kronor i elräkning! Mauds lösning: tänd ett värmeljus!" Jag tror också att hennes egen analys att hon haft det kärvt för att hon är en stark kvinna i huvudsak är korrekt. Se bara på de anonyma männens kommentarer efter valfri artikel om henne: det är splatterfilm i textform.

Eftersom vi rent allmänt blir allt mer ombytliga tröttnar vi på politiker lika väl som på luckorna i köket (Mauds 10 år är därför en bedrift). Vi vill efter ett tag byta ut ledarna nästan oavsett om de varit bra eller dåliga. Här rivs för att få luft och ljus, är inte det tillräckligt? Men ett nytt ansikte får med denna logik svårt att presentera gammal, om aldrig så lyckosam, politik.
Miljöpartiets ledarkoncept är i detta hänseende slående innovativt. Maximerade mandatperioder minskar vurmen för ständig förnyelse för sakens egen skull; delade bördor lättar de närmast omänskliga kraven på en partiledare (även om bytena förstås borde ske omlott). Där andra partiers hela ledning riskerar att gnissla ihop vid partiledarbyten, tuffar MP:s politiska maskineri på. Detta är partipolitisk ledning 2.0, och en sorts verklig förnyelse fler borde fundera över.