Snart tvåårige sonen har aldrig sett en elefant. Däremot vet han väl hur den låter, och hur den ser ut i tecknad form. Detsamma gäller tigrar, lejon och krokodiler även om just de sistnämnda verkar ganska tystlåtna i barnboksförfattarnas värld.

Jag funderar ibland över denna fascination, jag nästintill besatthet av djur som vi prackar på våra barn. Fia Eliassons nyligen utkomna pekböcker Min första bok om vilda djur och Min första bok om tama djur (Ordalaget Bokförlag) är knappast sonens första, men fint tecknade och trevligt skrivna exempel. Att barn fattar tycke för hundar, katter, skator och andra djur som vi möter även i storstadsdjungeln är en sak, men varför tillhör alla möjliga konstiga arter de ord som prioriteras i språkinlärningen?

I Xavier Deneux Första fina ordboken (rabén&sjögren) är fokus i stället på vardagsprylarna. Även här finns djur, men då mest stadsdjur som ekorrar, ankor och småkryp. Däremot kan man ju fundera över tanken med att låta huvudpersonerna, som med korta textsnuttar presenteras och ger föremålen lite mer sammanhang än den klassiska ordboken, själva är kaniner. Särskilt intressant blir det under den inledande anatomilektionen, där kaninerna får mänskliga attribut som tåg och fingrar. Att som förälder förklara att boken har fel är kanske pedagogiskt på sitt sätt, men lite krångligt för vidare läsning – vad ska barnet lita på?

Hemma föredrar vi nog den äldre Jumbo Pekboken – med 600 ord och bilder, utgiven på Rebus förlag, även om den i stället ståtar med en hel del saker, köksredskap inte minst, som föräldrarna inte för sitt liv kan förklara då de i alla fall i det här hemmet är helt obekanta. Vad gör man med en rörsil, till exempel?

Det låter kanske som att jag helt föredrar dokumentära böcker, men så är det naturligtvis inte. Ordböcker i all ära – sonen som smakar på alla nya stavelser just nu är förtjust – men helst vill jag utmana fantasin. En riktigt rolig kombination, med lite trevlig retrokänsla, är därför Nalla och Björn bygger en drake av Kajsa Lindström (Alfabeta). Det är en fotobok, med lättillgängliga instruktioner för drakbyggare, men huvudpersonerna är som hämtade ur sonens mor- och farföräldrars barnkammare. Björn och Nalla är klassiska nallebjörnar, men också far och dotter som har en fin pysseldag tillsammans.

Till sängdags gäller det att välja bok med omsorg. Triggas fantasin för mycket blir det svårt att sova, och igenkänningen är viktig. En bok som tål att läsas om och om igen är att föredra alltså. Sami somnar av Annika Thore och Maria Nilsson Thore (Bonnier Carlsen) är en sådan. Sami vet precis vad som behövs för att kunna somna lugnt. Mjuka kudden, en saga, ett gosedjur och inte minst en förälder. Den här boken har, förutom riktigt fina illustrationer som säkerligen tilltalar 70-talistföräldrar, många fördelar. För vem vet om Sami är pojke eller flicka? Och huruvida det är mamma eller pappa som nattar är upp till var och en och varje situation.

Bolibompadraken ska sova av Mats Wänblad och Micaela Favilla (Rabén&Sjögren) är en ny bok på samma tema. Fast Bolibompadraken saknar helt föräldrar, och får därmed göra lite som den vill vid sänggåendet. Ensamt blir det hursom helst, men problemet är lätt löst! Som vuxen är jag inte fullt lika förtjust i den här varianten av godnattsaga, men färgprakten i illustrationerna kombinerad med det lite tokroliga slutet verkar tilltala tvååringen.