Men jag har upprepat mina argument så många gånger att orden har blivit tomma. Jag kommer knappt ihåg varför jag blev vegetarian längre.

Äta djur träffar rakt in i mitt hjärta.

Jonathan Safran Foer lyckas hitta sätt att, utan makabra fotografier, konkretisera och visualisera de fruktansvärda saker som sker inom djurindustrin. Som att visa exakt hur pyttelitet burutrymme en värphöna har till sitt förfogande, eller hur mycket ”spillfångst” som fått sätta livet till för att du ska kunna äta en portion sushi.

Det är ett ambitiöst undersökande arbete Foer har gjort och boken blir aldrig tråkig eller tungrodd trots att texten är fullpepprad med fakta.

Foer blandar intervjuer med veganer, djurrättsaktivister och köttproducenter med kallblodigt redovisande beskrivningar av brutala slakter, ett nattligt inbrott på en kalkonfarm, pandemiska konsekvenser av antibiotikaanvändande, miljöproblem och människans inkonsekventa syn på olika djurarter vad gäller intelligens och ätbarhet.

Det faktum att 99 procent av djuren som äts (i USA) kommer från djurfabriker hamras in i läsarens medvetande och det är från första kapitlet skrämmande uppenbart att något är ruttet i den här industrin.

I Foers berättelser finns humor och värme kryddat med en nypa sarkasm som gör boken underhållande. Samtidigt beskriver han saker som är så fruktansvärda att jag får lust att lägga ifrån mig boken och sluta läsa.

Det personliga anslaget och att Foer ventilerar sina egna betänkligheter och funderingar är en stor del av bokens styrka. För frågan om det är rätt att äta djur har inget enkelt och solklart svar. Foer skriver om att mat handlar om så mycket mer än bara föda, det är en del av vårt liv och vår historia.

Köttätande är en vanesak för många och om Äta djur inte får läsaren att ifrågasätta sina vanor så vet jag inte vad som skulle göra det. Boken visar på vikten av att reflektera över våra handlingar och att våga besvara frågan som ”den siste fågelfarmaren” Frank Reese ställer: ”Hur mycket lidande ska maten få kosta?”