Priset man betalar är en arg bok. Full av ilska mot ett absurt och orättvist system som straffar en människa allt hårdare ju sjukare hon blir. Fast det är också en sentimental roman som slår an känslosträngarna och får dem att vibrera allt kraftigare genom hela historien.

Lionel Shriver gör ingen hemlighet av att hon är djupt kritisk till det amerikanska hälso- och sjukvårdssystemet med dyra försäkringar och läkare som bakbinds av en stelbent byråkrati. För i centrum för boken står inte bara striden mot en hemsk sjukdom utan även kampen för att få den hjälp en svårt sjuk människa behöver.

Shep Knacker lever ett bra liv. Han har pengar på banken, en vacker fru som han älskar över allt annat och en dröm som bara väntar på att realiseras. Och det är här som berättelsen tar sin början. Mitt i Sheps packande av resväskan inför sin dröms förverkligande, eller som han kallar det; livet efter detta. Tyvärr måste Shep skjuta upp sin dröm på obestämd tid när det visar sig att hans fru Glynis har drabbats av en synnerligen aggressiv och svårbehandlad form av cancer. Istället för att tillbringa sina dagar i solen på en afrikansk ö tvingas Shep att ta hand om sin fru och fortsätta jobba där han inte trivs, bara för att sjukförsäkringen ska gälla. Samtidigt får vi följa Sheps och Glynis bästa vänner, Jackson och Carol. De kämpar också mot en sjukdom. Deras äldsta dotter lider av en svår och mycket ovanlig ärftlig sjukdom som sakta bryter ner hennes kropp. Fast sjukdomen kräver också ständigt pengar till flickans alla dyra behandlingar.

Bara några sidor in i Priset man betalar inser jag att denna historia kommer varken vara vacker eller uppmuntrade. Istället förbereder jag mig på att få följa Shep och Glynis rakt ner i ett helvete av sjukhusräkningar, bångstyriga försäkringsbolag och långsam ekonomisk utblottning. Något som väldigt påtagligt illustreras av att vart och vartannat kapitel inleds med att Shep Knackers saldo redovisas. Vilket gör den ekonomiska sidan av kampen mot Glynis cancer smärtsamt påtaglig för läsaren.

Lionel Shriver lyckas verkligen med konststycket att visa den negativa sidan av den amerikanska drömmen. För så länge du är frisk, jobbar och tjänar pengar så kan du i princip uppnå allt du någonsin drömt om. Men stunden du blir sjuk så står du fullkomligt ensam. Något som även illustreras av hur Glynis isoleras alltmer ju sjukare hon blir. Inte ens hennes systrar hälsar på henne eller hör av sig. Nästintill hela bekantskapskretsen smälter bort efter några standardmässiga löften om att finnas till för henne.

Den stora hjälten i romanen är Shep som oförtrutet kämpar vidare för att hustrun ska bli bättre. Han utstår sin arbetsgivares ständiga gliringar om hur mycket cancern kostar företaget genom den minst sagt undermåliga sjukförsäkring de anställda har försetts med. Shep må vara fåordig och undfallande, men han är seg och uthållig.

Mot Sheps stoiskhet ställs sedan bäste vännen Jacksons koleriskhet och tirader om vad exakt som är fel på hela det amerikanska samhället. En ytlig blick på de båda männen ger en uppfattningen att Jackson är den som vågar stå upp för sig själv och den som kan få till en verklig förändring. Men i slutändan är det ändå han som låter sig knäckas, medan Shep är den som står pall för stormen.

Precis som jag skrev är Priset man betalar en enda lång färd rakt ner i helvetet eller borde varit. För i slutet vänder Lionel Shriver på hela kuttingen och avslutar hela berättelsen på en bitterljuv klang. Utan att avslöja för mycket så är det ett slut jag borde hata. Det är sentimentalt och halvsliskigt. Nästan likt ett romantiskt drama med Meg Ryan i huvudrollen. Men jag kan inte, för trots den nära nog sackarinsötade avslutningen får Lionel Shriver det hela att funka. Jag unnar verkligen Shep och Glynis det slutet, med tanke på allt de har fått utstå. Priset man betalar är en uppgörelse med det amerikanska sjukförsäkringssystemet, men också en fantastisk roman om kärlek och uthållighet.