Något som skulle visa sig vara lättare och snabbare tänkt än gjort. Sammanlagt har det gjorts sex seriösa försök att filmatisera Frank Herberts rymdepos. Fyra av dessa gav aldrig något resultat. Kvar finns då två genomförda projekt. David Lynchs magiska, men rent objektivt sett genomusla, kultklassiker från 1984 och SciFi Channels plågsamt dåliga miniserie från 2000.

Förklaringen till att så få försök har lett till reella resultat ligger självklart i komplexiteten i Frank Herberts roman. Med sitt utforskande av interaktionen mellan politik och religion, ekologi och teknologi, maskulint och feminint är det en mångfasetterad roman som ska omvandlas till ett hanterbart manus för filmskaparen. Och det blir inte lättare av att Frank Herbert ständigt antyder en mycket större historia och mytologi bakom händelserna som skildras i Dune.

David Lynchs version är nog den mest kända filmatiseringen och tveklöst det mest intressanta försöket att omvandla romanen till rörliga bilder. Och det borde ha funkat. För David Lynch tillhör definitivt den lilla grupp av regissörer som hade kunnat få till ett fungerande manus av Dune. I stället bjuds tittaren på ett invecklat kaos av bisarra karaktärer, logiska luckor och minst sagt skrattretande simpla specialeffekter.

Och med tanke på att Lynch hade över 40 miljoner i budget är det en ren skandal att till exempel sandmaskarna ser ut som något Jim Henson skapat en dag när han var bakfull, blind och bakbunden eller att rymdskeppen mest liknar något en elvaåring har skapat på en träslöjdslektion.

Så var gick det fel? Det är tydligt att Lynch och producenten Dino de Laurentiis bet av en större bit än de förmådde svälja. De ville få med så mycket som möjligt av boken för att levandegöra Herberts fantastiska universum. I stället för att se över vilka roller som kunde plockas bort helt eller slås samman till en enda, valde Lynch att inkludera även väldigt små karaktärer. Vilket gör att filmen är överlastad med rollfigurer som alla har något viktigt att säga.

Något som fungerar i en bok, men i en film där regissören har max 120 till 150 minuter på sig blir det rörigt. Visserligen var råkopian av Dune fyra timmar lång och David Lynch tänkte klippa ner den till tre timmar. Men filmbolaget satte sig på tvären och tvingade Lynch att klippa ner filmen ytterligare, vilket ledde till att flera viktiga scener fick offras. Medan andra viktiga passager endast framförs verbalt av filmens berättare, prinsessan Irulan.

Samtidigt finns det i denna cineastiska röra guldkorn som glimtar till och lyfter hela spektaklet. Ett exempel är Kenneth McMillans underbara överspel i rollen som den ondskefulle baronen Vladimir Harkonnen. Eller Siân Phillips iskalla och stenhårda tolkning av "rymdhäxan" Gaius Helen Mohiam.

Att jag är så förtjust i filmen Dune, trots dess brister, beror självklart på att jag verkligen älskar Frank Herberts roman, men det finns såklart även nostalgiska skäl till min förtjusning. För filmen är intimt förknippad med min uppväxt och jag minns första gången jag såg den. Det var en inspelning på ett slitet VHS-band från en kodad filmkanal med svajigt ljud. Och redan när Totos filmmusik började skrälla i tv:ns högtalare var jag fast.