Inledningsscenen väcker skratt. Mitt på scenen en dubbelsäng, omgiven av skira, svepande vita tyllgardiner. I sängen syns sulorna till fyra par skor, två par stora, två par lite mindre.

De vickar hit, de vickar dit. Och vecklar plötsligt ut sig åt olika håll - skådespelarna Katarina Zell och Anders Granström och Risa Larsen och Melody Putu.

Skillinge Teater sätter upp Kristina Lugns skilsmässopjäs "Rut och Ragnar" med fyra personer på scenen. Välkända Zell och Granström gör Rut och Ragnar, medan nytillkomna österlen-amerikanska Larsen och sydafrikanska Putu rör sig runt dem som utvidgade rollgestalter.

Paren är likadant klädda, kvinnorna i blommiga klänningar, orange korta koftor, orange capritights och bruna skor, männen i bruna kostymbyxor, rosa skjortor, slipovrar och bruna skor. Zell med rött halsband, Larsen med örhängen i rött.

"Åh, vad jag är lycklig!" inleder Granström, och först är det lätt att tro att HELA relationen ska rullas upp från början men, nej, han är lycklig över den förestående skilsmässan.

Kristina Lugns pjäs skrevs 1996 och skildrar ett par som varit gifta i 33 år, studierektorn Ragnar och syslöjdsläraren Rut, som bestämmer sig för att göra en ceremoni över sin skilsmässa.

"Vill du skilja dig från mig, Ragnar? Lovar du att avstå ifrån mig och lämna mig ifred och bli ett minne blott i nöd och lust intill den stund då döden kommer och skiljer mig ifrån mig själv?".

Ska han lämna tillbaks henne till hennes pappa? Ska de sätta in en annons? Ska de ta ett skilsmässofotografi ? spontant eller i ateljé? Hur göra med ringavdragning? Var är den lilla skilsmässonäbben? Hur blir det med svekmånad? Risa Larsen klättrar upp på insidan av logdörren, påminner mig om en snabb rödhake, och Anders Granström störtar ut under henne. Melody Putu dansar kring Katarina Zell som ser honom djupt i ögonen.

Man kan säga att texten består av en enda lång sträcka bitska one-liners på temat kärlek, skilsmässa, levande-ihop-skap, närhet, kompromiss och balans. "Jag är så van vid att du finns i bakgrunden", säger Rut. "Måste du vara så sur, kan du inte vara lite mer av en sorgsen drottning?", säger Ragnar. "Det fanns en tid när jag såg på din kropp som min aftonbön".

"Halta tuppar pinkar sällan i likören". "Du är skyldig mig 64 samlag". "Jag känner hur glädjen stiger upp till fotknölarna". "Vem ska bli din worst man?".

Rut vecklar in sig i ett långt resonemang om att äldre kvinnor borde gifta sig med unga män, och när de unga männen blivit gamla borde de gifta sig med unga kvinnor, som när de i sin tur är gamla borde gifta sig med unga män, och jag kommer att tänka på novellen "Farmödrarna" av Doris Lessing.

Publiken skrattar hysteriskt, trots den dova undertonen, och greppet med dansare som komplement fördjupar känslorna.

Kontentan kan sägas vara - visst skulle det behövas ett ceremoniel kring skilsmässor. Hur ska man bete sig efteråt?

Hur ska man fördela gemensamma minnen? Får man sakna eller jubla?

Och hur säger man adjö?