Nya bokförlag är nästan per definition något positivt, om inte annat som uttryck för en optimistisk syn på bokens framtid. Nya förlaget 668 är litet men offensivt, en utlöpare från litteraturtidskriften Serum (1999-2006).
De båda förläggarna är bosatta i Hönsinge respektive Venaröd och med detta självvalda utanförskap, som de själva kallar det, hoppas de kunna stå mindre påverkade av stadens trender.

Förlagets fjärde titel är journalisten Stefan Bergmarks "Rapporter från den här sidan planeten", en samling krönikor i samma spretiga och personliga stil som dem i "Rapporter från ställen jag brukar hänga på" (2005). Bergmark (som för övrigt medverkar som krönikör i Skånska Dagbladet, reds anmärkning) är uppvuxen i Sundsvall och har släktrötter i Umeå, men är i dag bosatt i Södra Innerstaden i Malmö, utan att verka nämnvärt påverkad av stadens trender.

Att Bergmark ansluter till tanken att det personliga är politiskt sätter sin tydliga prägel på krönikorna. Det gäller oavsett om han tar avstamp i sitt eget föräldraskap eller när han drabbades av SJ:s förfall under en julhelg. I det förra fallet leder det in på resonemang om tvivelaktiga trender i dagens syn på barn och i det senare fallet resonemang om eventuella fördelar med statliga järnvägar.
Det finns en tydligt vänsternostalgisk ådra i texterna, men Bergmark är ingen typisk bakåtsträvare. Han är lätt att placera ganska långt ut på vänsterkanten, men är vare sig rigid eller tråkig.
Om man lägger samman nostalgi, en yvig stil och spretiga tankar med en för vänsteranhängare sällsynt skarp ironi får man en ganska god uppfattning om texternas karaktär.

Bergmark som är född 1970 tillhör den ironiska generationen, men inte den del som förknippas med exempelvis Henrik Schyffert. Bergmark vare sig slickar uppåt eller sparkar neråt och han förstår sig på självironi. Han är inte föraktfull men emellanåt arg, särskilt på nyliberala dumheter och dumma nyliberala makthavare.

Precis som i den förra rapportboken blandas rallarsvingar med mer välriktade slag i sann fördomsfri anarkistisk anda.
Många texter är långsamma och reflekterande och handlar om allt ifrån familjen och klimatet till media och religion. De är något ojämna både stilistiskt och innehållsligt, men det är samtidigt en del av den engagerade vanvördiga hållning som gör dem så fängslande.