Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson fick avsluta Almedalsveckan, som alltså numera är åtta dagar lång.
Han talade till två tredjedelar om de för SD givna ämnena invandring och trygghet för svenskar och till en tredjedel om en överraskande ny strategi från SDs sida.
Det sägs ofta att Åkesson är en skicklig talare och det stämde i stort under detta långa tal. Den som söker glöd och engagemang blir besviken, Jimmie Åkesson är strikt, kontrollerad och något mekanisk i talarstolen. Men han har många starka sidor: en tydlig "berättelse" om Sverigedemokraterna, som det är populärt att tala om nuförtiden, är den starkaste. Åkesson målar upp ett Per-Albinskt folkhem, men denna gången utan socialism och gästarbetare.
Att Åkesson ägnade första delen av talet åt att kritisera regeringen var inte så konstigt: ett missnöjesparti behöver någon att polemisera mot och det faller sig naturligt att ifrågasätta sittande makt: det var väl upplagt för kritik när både regeringssidan och vänsteroppositionen anser det som stigmatiserande att samarbeta med SD.
Men att Fredrik Reinfeldt skulle ha misslyckats som statsman och svensk för att han inte vill samarbeta med SD är magstarkt till och med för Åkesson: SD är ett av de mindre partierna i riksdagen. Ingen anklagar Reinfeldt för att vara en dålig statsminister för att han inte vill samarbeta med Vänsterpartiet. Han företräder en borgerlig allians och det på ett statsmannamässigt sätt: den gubben gick inte.
Åkesson överraskade genom att ägna en stor del av talet åt att kritisera Miljöpartiet. Många upplevde det som att Åkesson pekade ut MP som ett slags ärkefiende till SD och varnade för farorna med att regeringen sträckt ut en hand angående framtida samarbete.
Ironiskt nog liknade retoriken den som brukar användas av dem som spår undergång om de etablerade riksdagspartierna samarbetar med SD. Sådana fällor har Åkesson en tendens att falla i, liksom hans förtjusning i att blanda äpplen med päron: tillresta "rånarligor" kopplas på mystiskt sätt ihop med integration och våld mot äldre, som om detta var samma problem.
SD positionerade sig åter som ett bidragsparti: de nivåer de eftersöker ligger över socialdemokraterna och till och med Vänsterpartiet.
I den paradisiska tillvaro som ska ta vid för pensionärer när Sverige stängt sina gränser och slutat ta emot utlandsfödda är, trots Åkessons protester fortfarande oklar i sin finansiering och talet gav inga svar.
Åkesson menar att stoppad invandring ska betala, men vem betalar bristen på läkare vi får om vi säger nej till att utlandsfödda? 25 procent av läkarna i Sverige är utländska. Äldrevården som Åkesson värnar om lutar sig tungt på invandrade undersköterskor, så det finns fortfarande många frågetecken kring SDs invandrarfria vision för Sverige.
Brott och straff ska bli en viktig fråga för SD framöver, berättade Åkesson. Lika viktig som invandringspolitiken. Bra. Kan SD delta i den offentliga debatten med annat än integrationsfrågor vore det välkommet: laserfokus på invandring börjar bli en hämsko för debattklimatet i riksdagen.
Underhållningen innan talet var svensk folkmusik i folkdräkt. SD är inte jättebra på svensk folkkultur. Åkessons hyrda dräkt vid riksdagens öppnande var från fel del av Blekinge och inget är traditionellt så öppet för utländska influenser som svensk folkmusik. Det kan verka historielöst. Varför inte köra på ett säkrare kort, som verkligen är unikt svenskt, i stället: dansbandsmusik? Den är dessutom populär i Åkessons hembygd.
Martina Jarminder