- Det hela började med att Mio fick ont i ryggen och klagade över det. Han fick till slut så ont att vi uppsökte vårdcentralen. Där förklarade personalen att Mio hade ett brutet revben och det var ju ingen big deal tänkte vi och blev skickade till röntgen. Men en natt 2010 vaknade jag av att Mio skrek av smärta i ryggen.
Sedan den natten har det blivit många turer för Alexandra och hennes son Mio på sjukhuset och det har varit en lång process från det att Mio blev dålig till dess att man kunde ställa en diagnos.
- Det första beskedet vi fick var att han hade drabbats av Ewings sarkom, en ovanlig elakartad tumör som enbart drabbar en handfull barn per år i Sverige.
- Allting rasade totalt. Allt blev så tungt. Jag struntade i allt, alla praktiska saker hamnade åt sidan.

Men efter en månads oro och undersökningar stod det klart att det inte handlade om Ewings sarkom utan om den extremt ovanliga tumörsjukdomen Lagerhans Cellhistiocytos.
- Det var inte skelettcancer som vi i en månads tid hade gått runt och trott.
I Mios fall hade sjukdomen "ätit" upp ett av hans revben. Tumören opererades bort och i dag är Mio frisk trots att han aldrig kommer att bli botad från sin sjukdom.
Hur kommer det sig att du valde att blogga om något så privat?
- Det kom naturligt. Det har fungerat som terapi för mig och det har varit skönt att dokumentera allt. Alla besök, datum, provsvar och så vidare. Dessutom blev det ju min vardag. Jag hade inte kunnat låtsas som ingenting i bloggen och fortsatt att skriva om mode. Dessutom hade jag ju redan delat med mig av början av berättelsen när vi trodde att det bara handalde om ett brutet revben. Det kändes rätt att fortsätta skriva.

Bloggen var och är ett naturligt hjälpmedel för Alexandra att dokumentera Mios sjukdom men det har också blivit en tvåvägskommunikation.
- Jag har fått hur mycket tips som helst från andra läsare som har varit användbara. Man får en relation med sina läsare och tack vare bloggen har jag kommit i kontakt med andra människor som levt nära inpå sjukdomen.
- Det ger så mycket att dela med sig och det är inte farligt.
Lämnar du någonting utanför bloggen eller skriver du om allt?
- Jag lämnar ingenting utanför när det gäller Mios sjukdom. Däremot publicerar jag inga nakenbilder på barnen eller bilder om jag tar bilder de inte vill att jag ska lägga upp.

Fördelarna med att driva en blogg om ett sådant ovanligt ämne är många.
- Kunskapen man får från andra läsare är en grej som är väldigt bra med bloggen. Sen är det en stor chans, den enda chansen, för mig att dela med mig av mina åsikter. Dessutom kan man få väldigt mycket hjälp. Någon känner någon som känner någon annan. Sedan finns det alltid en chans att någon faktiskt får hjälp av det jag skriver.
Men givetvis finns det nackdelar också.
- Det kan vara lite jobbigt när ens vänner tror att man pratar mer än vad man gör med varandra. De har ju koll på vad som händer i mitt liv genom bloggen men jag har ingen koll på vad som händer i deras liv. Sedan kan man ju inte kontrollera vilka människor det är som läser bloggen heller så det gäller att vara lite vaksam.