Björn Johnson, docent i socialt arbete vid Malmö högskola, beskriver sig själv som en lyckad produkt av det tidiga åttiotalets intensiva antidrogpropaganda, och har således aldrig varit i närheten av att knarka själv. När han berättar hur han i tonåren sögs in i schackvärlden låter det emellertid nästan som om det vore ett missbruk han talade om.
- En kompis lärde mig att spela på lågstadiet, men det var först när jag var 15 och började spela i en klubb som jag blev verkligt beroende. Det var vid den tiden då Karpov och Kasparov möttes i historiska matcher, och det var många fler än jag som fastnade. Man läste referaten av deras partier i kvällstidningarna, och satt hemma och spelade igenom dem. Det var otroligt fascinerande.

När han var som bäst, under studietiden i Lund, platsade han i LASK:s förstalag och kammade hem en seger i Lundamästerskapen. Den potentiella proffskarriären blev det dock aldrig något av ("jag var alldeles för dålig"), vilket han inte sörjer.
- Man tjänar bättre som forskare än som schackspelare, haha. Dessutom är schackvärlden så otroligt enkönad. Av 5 000 registrerade seniorer är 87 kvinnor. Det är verkligen extremt.

Hans intresse för samhällsfrågor vaknade redan under gymnasiet, och efter lumpen var det en självklarhet att börja plugga statsvetenskap. Frånsett en kort utflykt som bandbokare på Mejeriet ("jag är fortfarande väldigt musikintresserad men jag är ändå glad att jag inte valde den vägen, det är en så fruktansvärt åldersfascistisk bransch") har han förblivit samhällsvetenskapen trogen (statsvetenskapliga institutionen i Lund är dock numera utbytt mot enheten för socialt arbete i Malmö).

1998 inledde han arbetet med vad som fem år senare skulle utmynna i en doktorsavhandling om det vanskliga i att importera en färdig samhällslösning från en stat till en annan.
Och det var här någonstans som knarket kom in i bilden. En av de politiska modeller han valde att studera var nämligen det metadonprogram som på sextiotalet lånades till Sverige från USA, med varierande framgång. Plötsligt fick Björn Johnson upp ögonen för den svenska narkomanvården.
- Jag fick något av en chock när jag insåg hur dåligt den faktiskt har fungerat. Sverige utmålar gärna andra länder som drogliberala helveten, trots att de på många sätt har en betydligt mer modern syn på problemen än vad vi har. Det finns någon sorts nationell självgodhet i botten av svensk narkotikapolitik som jag verkligen vänder mig emot, säger Björn Johnson, som 2005 följde upp temat i sin avhandling med boken Metadon på liv och död där han argumenterar för det kontroversiella metadonets nödvändighet i vården.

En fråga som engagerat honom parallellt med metadonet är sjukskrivningarna. Han väckte stor uppmärksamhet när han förra året gav ut boken Kampen om sjukfrånvaron, i vilken han beskriver hur Svenskt Näringsliv, borgerliga partier och borgerliga ledarskribenter gemensamt och högst medvetet drivit fram en helt ny syn på sjukdom i arbetslivet.
- Det var under valrörelsen 2002 som det på allvar började växa fram en dominerande berättelse där sjukfrånvaron inte längre skulle ses som ett arbetsmiljöproblem, som arbetsgivarna bar skulden för. Problemet var i stället plötsligt de sjukskrivna själva, som beskrevs som inbillningssjuka överutnyttjare som egentligen bara behövde sättas i arbete.

En verklighetsbeskrivning som, menar Björn Johnson, fortfarande dominerar det offentliga samtalet trots att den enligt vad han kommit fram till saknar all vetenskaplig grund.

I höst är det dags för ett nytt forskningsprojekt, denna gång med syftet att kartlägga hur mycket det egentligen ligger i det ofta förekommande påståendet att heroinister i behandling i omfattande utsträckning "läcker" sitt metadon och sitt buprenorfin till den illegala marknaden.
- Att det förekommer ett läckage är helt klart, men frågan är hur stort det egentligen är, och till vem det är riktat.

Björn Johnson har inget emot att sticka ut hakan. Han figurerar ofta och gärna i olika debattsammanhang, är en flitig användare av twitter samt driver en egen blogg.
- Jag gillar att jobba med det som kallas universitetets tredje uppgift, att försöka få ut forskningen i samhället, bland annat genom att delta i den offentliga debatten. Det passar mig.

Partipolitik har han emellertid aldrig ägnat sig åt.
- Nej, av olika skäl, bland annat för att behålla min yrkesmässiga integritet, försöker jag hålla mig utanför partipolitiken. Jag blir väldigt ofta beskylld för att vara sosse. Det är jag inte.

I stället, förklarar han, befinner han sig någonstans "till vänster om mitten", i en politisk zon där offentliga välfärdslösningar är av godo men onödiga förbud av ondo.
- Det finns faktiskt en massa förbud som inte har något stöd i forskningen. Som vi har av ren moralism.

Han nämner som exempel sexköpslagen och kriminaliseringen av innehav av narkotika.
- Problemen med dem är att de inte har utvärderats. Jag säger inte att de är fel. Men de borde utvärderas.