Det är hög tid att sluta ljuga om skatten

Brödrafolken i Sverige och Danmark är båda välutvecklade nationer med välfärdsstat som nått högt upp på den civilisatoriska trappan. Men vi lever i en tid av global konkurrens där allt mer av produktion och förädling flyttat till andra delar av jorden och västvärlden håller inte längre ensamt i de ekonomiska styrspakarna. För att kunna bevara de väsentliga delarna av välfärden krävs det således att vi arbetar hårt och slutar ta dem för gudagivna. Annars skuldsätter vi framtida generationer för att upprätthålla en standard vi inte längre har resurser till. När vi pratar om förvaltandet av framtidens skandinaviska modell är det viktigt med ett sobert sinnelag, långsiktiga perspektiv och väl genomtänka kalkyler.



Från vänstersidan i det politiska spektrat hörs det allt oftare att svaret på att kunna betala framtida välfärdsstat innebär högre skatter. Med en demografi som gör att färre ska dela på försörjningsbördan från allt fler framstår argumentet som solitt, men artikelförfattarna vill understryka att så alls inte är fallet. Den största myten i denna debatt är nämligen att högre skatt innebär mer pengar till offentliga utgifter.



Det är väsentligt att i denna diskussion skilja mellan den delen av ekonomin som kostar pengar och den delen som betalar. En offentlig sektor, inklusive så kallade privata initiativ som är offentligt finansierade, kostar. De som är anställda där kostar och deras skatt innebär enbart att de betalar tillbaka en del av de nationella utgifter som deras inkomst innebär. Förvisso kan deras pengars extra varv skapa kryddor i ekonomin, om allt fungerar väl, men den innebär ingen reell växt att köpa in exempelvis dyr sjukhusutrustning eller bygga infrastruktur för. Vill man hårdra det kan man prata om en tärande sektor och hävda att skatt på offentligt anställda bygger på ett stort missförstånd.



Den andra sektorn, den närande, är den som finansierar det hela. I ett välutvecklat samhälle som det skandinaviska drar den betalande sektorn givetvis nytta av att den stora offentliga fungerar väl, varför det naturligtvis handlar om att det ges och tas från båda håll. Men det är ändå väsentligt att inse att det är skatten från denna sektor, alltså den som i allt högre grad flyttat till andra delar av jorden, som innebär reella intäkter till välfärdsstaten. Denna förståelse är nödvändig om man vill förstå hur vi haft råd att bygga en dyr välfärdsstat, men också för hur vi ska kunna behålla den i framtiden.



Artikelförfattarna vill poängtera att delar av välfärdsstaten är mycket bra uppfinningar och att de dessutom är moraliskt påbjudna civiliserade människor. Samtidigt måste det påpekas att andra delar har tillkommit som ersättning för medmänsklighet och det civila samhället. Ett debattklimat som utan att lyfta en nykter blick, med ljus och lykta, letar efter allt fler problem att omvandla till offentliga har ofta tillåtits råda. På detta sätt skapas incitament för att medborgaren ska slippa räkna på konsekvenserna av sina val och sitt leverne. I slutändan verkar det många gånger anses att vi har rätt till att någon annan ska bära ansvaret. En fullständigt ohållbar analys annat än för en liten och rik överklass där pappa betalar.



Vi lever nu i tider med andra ekonomiska kalkyler och därför är det viktigt att avgränsa och prioritera. Sjukvård och skydd till barn som far illa kan inte konkurrera på lika fot med exempelvis genuspedagogik, malplacerade så kallade integrationsprojekt och allt tjockare lager byråkrati och kontrollsystem istället för produktion. Ett starkt försvar för en välfärdsstat i framtiden innebär en delvis demontering av densamma.



Vi arbetar båda i delar av ekonomin som helt eller delvis är beroende av offentligt stöd för att hålla igång ruljansen. Trots detta poängterar vi alltså att det inte är realistiskt med en allt större offentlig sektor i förhållande till en allt mindre närande. Kraven måste bli mindre, både hos medborgarna och de verksamheter som är direkt eller indirekt offentligt finansierade. För att göra Sverige och Danmark mer konkurrenskraftiga är det faktiskt motsatsen till förhöjda skatter som krävs eftersom att när skatten på inkomst sänks innebär det att lönemottagaren får mer över i plånboken på en lägre lön. I avflyttningsområden där det är billigt att bo innebär detta att det finns möjlighet att få industri att blomstra igen med nationella realintäkter som följd. Det finns ingen annan väg om våra barn också ska kunna njuta av en relativt dyr välfärdsstat. Den skandinaviska modellen är ingen uppfinning man bara kan behålla för att man tycker att man behöver den, det krävs att man för en realistisk politik för att kunna upprätthålla dess viktigaste delar.



I stora delar av västvärlden belånar stater och medborgare sig för att upprätthålla en standard de inte har råd till. Istället för att skyffla skuldberg på framtida generationer måste vi föra en sund ekonomi och anpassa utgifterna efter intäkterna. Innan man överväger kostnader måste man först se efter vad man har i plånboken. Vill man ha en tjockare portmonnä handlar det om att kavla upp armarna för det hårda arbete som stundar.





Jonatan Forsberg-Gillving

Jost Stricker Jörgensen





Jonatan Forsberg-Gillving är småbarnsfar, medlem i Moderata samlingspartiet och läkare. I den pågående danska valkampen är han anhängare av de Konservative.

Jost Stricker Jrgensen är småbarnsfar, medlem i det danska partiet Liberal Alliance och systemutvecklare.