Hyfsat fungerande hybrid med Jenny Wilson

Av Peter Eliasson 26 AUGUSTI 2011 22.08

RECENSION. Jenny Wilsons sex år gamla solodebut Love And Youth var en som helhet inte överdrivet uppsluppen historia. Den hade förvisso sina sprittande stunder, men den dominerades av relativt lågmälda saker.

Jenny Wilson & Tensta Gospel Choir

Stora scenen,
Stortorget den 26 augusti

Fast när hon nu åker ut i rollen som androgyn indiesångerska av Annie Lennoxmodell med årets verk Blazing, som råkar bestå av två album och lika många nya versioner av rosade föregångaren Hardships får vi se på andra (musik)bullar. En av dessa tolkningar består nämligen av ett samarbete med sju personer starka Tensta Gospel Choir, och det var alltså i det konstnärliga stadiet Wilson befann sig när hon nu gästade Malmöfestivalen. För tillfället verkar hennes ambition vara att addera några ordentliga doser soul och gospel till sin musikaliska anrättning, vilket inte minst märktes i covern på Bob Marleys Work och den lätt funkbestänkta Pass Me The Salt.

Fast nu är förstås inte den före detta First Floor Powersångerskan överdrivet svart i sitt uttrycksätt til vardags, så Tensta Gospel Choir ger onekligen en ny dimension åt helheten. Särskilt som hennes nyversioner utan kören i grund och botten mest ter sig kyligt maskinmässiga. Inledande The Future var väl det mest uppenbara exemplet på detta denna afton. För det är giftermålet med soulen och gospeln som ger nya dimensioner, och jag inbillar mig att det är denna krock som intresserade sångerskan från början. Nu kunde förstås experimentet gått åt pipan trots de goda intentionerna, men jag tycker nog att hybriden fungerar hyfsat. Pianobaserade Anchor Made Of Gold gav till exempel associationer till en rytmiskt uppskruvad Tori Amos med den rätta varma soulkryddningen, och det är ju inte det sämsta.

Men med detta sagt måste man nog konstatera att det här samarbetet inte direkt känns som något Wilson kan bygga vidare på. Mixen är så pass speciell att att nyhetens behag med tilltaget riskerar försvinna ganska snabbt. Möjligen skulle hon kunna gräva ner sig totalt i den svarta musikskatten med Tenstagänget, men det tror jag inte finns på kartan i hennes värld. Det är hon för rastlös för. Istället får vi nog se fram emot fler försök att trampa nya vägar av denna inte överdrivet förutsägbara vokalissa.