"Organiserat kaos"
RECENSION. Sveriges bästa liveband har de rutinmässigt karaktäriserats som genom åren, men det hjälper inte. bob hund har aldrig varit några favoriter för mig.
bob hund, Stora scenen, Stortorget den 25 augusti
I mina öron är de mest varit en så kallad aquired taste. Ändå skulle få om ens någon i min omgivning säga emot påståendet att min smak är särdeles bred. Men ändå, det här bandet har jag aldrig riktigt
kunnat ta in. För störiga, stirriga, vasskantade och jobbiga rent allmänt har varit min ståndpunkt även om vem som helst kan se att de har något speciellt.
Fast när de nu intog Stortorgets scen i torsdags hände något. Plötsligt tedde de sig underhållande på riktigt. Om detta har att göra med att bandet förfinat sitt uttryck eller om jag själv blivit tolerant ska vi låta vara osagt, men sanningen kanske ligger någonstans mittimellan.
För å ena sidan kändes det i viss mån som de kaotiska dragen i bandets gärning blivit mer organiserade. Men å andra sidan ter de sig precis lika knäppa som vanligt. Avigheten och de udda dragen i musiken är lika framträdande på årets album Det överexponerade
gömstället som på något annat de gjort. Däremot har de nya sångerna en något mjukare och rent av mognare ton, men annars är det business as usual. Texterna är alltjämt abstrakta och knasigheten är aldrig långt borta.
På scen visade det sig också att det nya materialet smälte väl in med det gamla. Vilket knappast var sensationellt eftersom bandet sin vana trogen höjde insatsen i liveformatet.
Däremot var det kanske lite överraskande att några av de nya sångerna blänkte så starkt, däribland melankoliska Letar oväder och Stumfilm, en generöst utdragen skapelse med på sitt sätt närmast episka kvaliteter där resan gick från varsamt rytmisk pop till pratsjungande mellanspel innan det hela avslutades med ett frenetiskt oväsen.
Fast sådana stapelvaror som Ett fall & en lösning, Skall du hänga med? Nä! och Tralala lilla molntuss gick givetvis inte att undvara, och de gjordes alla full rättvisa. Det kanske är inbillning, men bandet kändes i mångt och mycket betydligt tightare än då det begav sig. Den inarbetade spretigheten fanns för all del kvar, men den här gången adderade den en lagom krydda, snarare än hade enerverande kvaliteter.
På tal om kvaliteter, så har sjungande motorn Thomas Öberg just detta i mängder. Udda sådana alltså. Detta spattiga energiknippe med sitt ryckiga rörelsemönster skuttade, hoppade ner från högtalare och slängde ur sig inte helt klara budskap och ordlekande underfundigheter i parti och minut, typ ”Mina damer och herrej-vlar”. Allt iförd ögonmask och röd superhjälteutstyrsel, modell Stål-Långben förstås. Och mer än
så kunde man väl egentligen inte önska sig.
Tipsa en vän
Torbjörn Flygts senaste roman Outsider är en uppföljare till en roman han skrev för tio år sedan. Vad hette den?
