"Ingen j-ävla begravning"
RECENSION. Det blev en fantastisk hyllning när The Ark avslutade Malmöfestivalen på största scenen på lördagsnatten. 20 000 fans fick se sina idoler spela för sista gången i Malmö.
Stortorget
26 augusti 2011
Drygt fem månader har förflutit sedan The Ark tackade för sig med två utsålda kvällar på KB. Ett sorgligt ögonblick för de flesta, kan jag tänka. Ändå var det inte riktigt över. En sista turnévända skulle avverkas också, så det faktum att bandet verkligen var på väg att lägga ner sjönk måhända inte riktigt in vid det tillfället. Till skillnad mot den här gången då. För spelningen på Stortorget innebar verkligen slutet. Trist, kan tyckas, men det är ju trots allt deras eget val
Men som Ola Salo själv sade inledningsvis; ”Det här ska inte bli någon j—vla begravningstillställning”, och så blev det förstås inte heller. Snarare blev det nittio minuter långa giget om något ett veritabelt segertåg. Vilket givetvis var hur välförtjänt som helst. Det var nämligen ett band som var synnerligen tända vi fick se denna sista festivaldag. De ville ge de väldigt entusiastiska fansen på det knökfulla torget något att minnas för lång tid framöver, och så blev också fallet. Alla de musikaliska spjällen var öppna för ytterligare excesser, showelementen gavs full frihet, Salos mellansnack om att vara sig själv, om den ömsesidiga kärleken mellan band och publik och annat utförligare samt icke minst; repertoaren var om möjligt än mer hitfokuserad än vanligt.
Med andra ord kändes alla greppen igen, men det var mer av allt. Helheten tedde sig pampigare, pompösare och mer dramatisk medan soundet förmodligen aldrig har varit ösigare än denna natt. Sådant som Learis fräcka bassolo i Prayer For A Weekend och Jepsons fettrika riffande i sådant som öppningslåten Absolutely No Decorum och Superstar adderade ytterligare publikfriande kalorier till showen.
Samtidigt var Salo själv kanske mer utlevande, påfågelsaktig o närvarnde än någonsin. Mannens teatraliskt intensiva scenutspel fick mig att fundera på om han inte redan nu går och funderar på om han ska satsa fullt ut på musicalkarriären. En scenuppsättning i Freddie Mercurys anda hade väl inte varit så dumt, kan jag tänka.
Nu är det förstås så att The Arks sånger redan är mäkta pompösa, men i denna sista natten med gänget tog Salo och vännerna sitt koncept ännu lite längre. Tell Me This Night Is Over förvandlades till exempel till en känsloladdad pianoballad som gjord för ett storslaget solonummer i en ännu inte skiven rockopera medan kvällens mäktiga One Of Us Is Gonna Die Young förstärkte intrycket av att vara en av bandets starkaste glamanthems.
Men alla goda ting måste komma till en ände. Den Avskedsshowen rundades av med en lysande Calleth You, Cometh I och ett enormt konfettiregn, och där och då insåg man plötsligt att allt var över. Det kändes bitterljuvt. För å ena sidan är jag övertygad om att bandet hade haft mycket kvar att ge om de valt att fortsätta, men å andra sidan lämnade de in ”with a bang” på toppen av sin förmåga.
Med andra ord har betyget här ovan inget med lokalpatriotism eller ett utslag av överdriven nationalistiskt snällhet att göra. Snarare är det ett uttryck för att The Ark är ett av ganska få svenska band som verkligen förtjänar de stora orden. De förenar hög internationell klass med ett brett, men ändå personligt tilltal, och handen på hjärtat, hur många andra combos i vårt avlånga land kan egentligen skryta med det?
Tipsa en vän
Torbjörn Flygts senaste roman Outsider är en uppföljare till en roman han skrev för tio år sedan. Vad hette den?
