Bara en plötslig deklaration från Israel om att landet trots allt är villigt att förhandla med palestinierna för att åstadkomma en fredslösning som utgår från 1967 års gränser kan nu förhindra att FN inom kort får ta ställning till ett erkännande av Palestina som ny stat och ny medlem av världsorganisationen.
Den deklarationen lär utebli. Inga andra israeliska initiativ, förutom att in i det sista påverka regeringar i väst att på alla sätt blockera palestiniernas försök att bryta sig ur det permanenta dödläge för en totalt fastfrusen fredsprocess som israelisk förhandlingsvägran försatt dem i, är heller att vänta.

Den här självdestruktiva israeliska strategin ger i själva verket FN:s medlemmar inget som helst handlingsutrymme när den palestinska begäran hamnar på FN:s bord.
En överväldigande majoritet av FN:s medlemsstater har sedan länge betraktat palestinierna som ett folk med rätt till en egen stat med internationellt erkända gränser. Exakt hur dessa gränser ska dras, med utgångspunkt från 1967 års linjer, och exakt på vilka villkor har hittills överlämnats till Israel och palestinierna att själva slutförhandla om.
Men när en av parterna hårdnackat vägrar att ens acceptera 1967 års gränser som officiell utgångspunkt och dessutom år efter år förstärker sin ockupation, ofta i provocerande former och vid tidpunkter då ett förhandlingsgenombrott eller starka internationella påtryckningar verkat öka utsikterna till fred, så framstår samtalen mellan israeler och palestinier nu som helt oframkomliga.

Där är vi och där har vi varit länge, alltsedan regeringen Netanyahu getts tid att med eftertryck bevisa att så länge den sitter kvar kommer Israel aldrig att medverka till att det uppstår en sammanhängande, livskraftig palestinsk stat vid sidan av det nuvarande Israel.
Att skicka frågan till FN var i själva verket det enda återstående handlingsalternativet för en palestinsk ledning som inte gör sig några illusioner om att en ny våldsam intifada eller återfall i väpnad kamp är något annat än en politisk och moralisk katastrof.

I det här läget har Sverige inget annat val än att stödja erkännandet av en palestinsk stat. Att inte göra det vore liktydigt med att acceptera Israels rätt att ensidigt avgöra när i en okänd framtid ockupationsmakten finner det värt att tala med företrädarna för de ockuperade – och fram till den högst osäkra tidpunkten vägra varje meningsfull förhandling.
Ett erkännande i FN löser i sig inte något substantiellt problem. Men det för äntligen upp frågan på den diplomatiska nivå och på den folkrättsliga grund där den hör hemma.
Ironin i det som nu sker är att Israel, genom att samarbeta, kunnat få ett palestinskt erkännande i FN av sina gränser från 1967. Denna internationella garanti av staten Israels legitimitet är för Netanyahu mindre viktig än fortsatt ockupation och cementering av den bunker av militär övermakt och nationell paranoia som är hans enda sorgliga bidrag till Israels nutidshistoria.






Håkan Hermansson

hakan.hermansson@skd.se