John the houseband bildades när alla medverkande gick på School for New Dance i Amsterdam och består av Dennis Deter (Tyskland), Melkorka Sigrídur Magnúsdóttir, Island), Anja Müeller (Tyskland), Alma Söderberg (Sverige), Hendrik Willekens (Belgien). Spanjoren Roger Sala Reyner är också en del i bandet, men medverkade inte på scen i Malmö.

De är alla dansare/koreografer som älskar att spela musik och som blandar sina musikaliska traditioner i sitt framförande.
John the housband har befunnit sig på en resa till Island för att arbeta med föreställningen som blivit färdig på Dansstationen där Alma Söderberg är höstens studiekoreograf.

Vita lakan är draperade över musikinstrument och rekvisita på scenen och bildar ett vintrigt islandskap som sätter en kylig nordisk ton på föreställningen.
John the houseband blandar covers av poplåtar med klassiska visor på svenska och isländska och till och med en snapsvisa. Stämningsfull a cappella blandas med hårda syntljud.

Svenska The Knife och Robyn dyker upp och en röjig version av isländska The Sugarcubes Luftguitar lyfter stämningen i lokalen ett par snäpp.
John the Houseband har också börjat skriva sina egna låtar, bland annat en som beskriver hur Island skapades av två kontinentalplattors kyss.
En ljuvlig början på en tragikomisk berättelse om ett lands historia. De berättar om hur de spelade för får under sin resa till Island, men var tvungna att gömma sig under skydd för att fåren inte skulle fly.
Plötsligt är det självklart att bandet spelar täckta av lakan.

Bandet ställer sig ständigt i nya formationer när de sjunger. Koreografin är avskalad, men ändå medvetet närvarande hela tiden. Det kan vara så enkelt som att hela husbandet lutar lätt när de sjunger Jag vet en dejlig rosa.
Kompet är ibland lika delar koreografi och musik, som till exempel när Alma Söderlund och Anja Müeller spelar på samma trumset. Det är både rytmiskt och roligt att titta på.

John the houseband utnyttjar Palladiums stora och varierade scenutrymmen till max. De försvinner runt bakom sittplatserna, upp på balkongerna och står och sjunger ända längst bak på den stora scenen.
De använder sig omväxlande av ukulele, dragspel, synthar och gitarrer. Jag får känslan av att de har länsat musiksalen på närmaste skola på alla rytminstrument. Här får allt från kastanjetter till träblock plats.

Under ett nummer skapar de en dimmig och vindpinad stämning med rök och en vindmaskin som skulle gjort Carola grön av avund. Och några nummer senare kommer som på beställning en kort version av Fångad av en stormvind.
En elektronisk version av Vem kan segla förutan vind avslutar föreställningen med ett crescendo där husbandet använder sig av allt möjligt för att skapa ljud: vajrar, pinnar, stenar, papper och ljusfilter.

John the houseband utstrålar en sprittande glädje och upptäckarlust på scenen som snabbt smittar av sig på publiken. Att se artister på scen helt och hållet ge sig hän och ha så roligt som de verkar ha i Tripping north värmer det mest kyliga nordiska sinne.