Vi träffas hemma i huset som Hannah och hennes sambo renoverar. De lägger ner mycket tid för att få huset klart, Hannah tillverkar en del av möblerna själv.
Hon är lycklig, för första gången på länge. Hannah Parnéns liv har varit kantat av ångest och lidande ända sedan tidig ålder.
– Det började redan när jag var sex år och började skolan. Vi skulle väga oss hos systern, men jag var inte nöjd. Jag vägde inte minst i klassen.

I hennes huvud pågick redan en kamp. Hon skulle kämpa för att bli minst, men det handlade inte bara om vikten. Tyngre grubblerier började redan slå rot. När andra barn lekte bekymmersfritt, försökte hon få rätsida på livets stora frågor.
– Jag var bekymrad över universums mysterium.
Sakta men säkert drogs Hannah ner i fördärvet. Med stenhård disciplin tränade hon sin kropp och hon var besatt av tanken på mat.
– Min pappa var mycket träningsinriktad. Rätt kost och motion hade högsta prioritet hemma.
Hannah var duktig i skolan med högsta betyg i allt.
– Jag hade otroligt höga krav på mig själv.

Smusslandet med mat dolde hon länge, hon blev expert på att lura andra.
I tonåren bröt anorexin ut på allvar. All vaken tid cirkulerade tankarna kring mat. Träningspassen blev extremare, kosten alltmer ensidig.
– Jag kunde äta tre apelsiner till frukost, sedan kokade jag två kilo morötter till lunch och på kvällen blev det tre apelsiner till. Jag åt inget annat.
Hon vågade aldrig äta lagad mat, men kunde frossa i kokbokens bilder och recept.
– Jag var så rädd att tappa kontrollen.

Jakten på kilona blev en kamp för överlevnad. Ingen kunde längre undgå att se hur svältfödd och sjuk Hannah var.
Ångesten hade satt sina vassa klor i Hannah. Hon var djupt deprimerad och när ångesten blev henne övermäktig, började hon skära sig i armar och ben.
Hela Hannahs kropp är täckt av symmetriska ärr, där hon gång på gång blivit ihopsydd på lasarettet efter sina svåra skador.
– Jag var fruktansvärt olycklig. Jag kunde inte se någon annan utväg än döden.

När Hannah var 20 år lades hon in på psykakuten för första gången. Hon var i desperat behov av hjälp men hade inte själv möjlighet att bryta sina mörka tankegångar och sitt skadliga beteende.
– Jag var extremt sjuk och hade utvecklat social fobi. Jag svarade inte längre i telefon, hade svåra sömnproblem och isolerade mig.
Trots att hon var inlagd blev det inte bättre.
– Jag blev bara ännu sjukare.

Åren som följde klarade hon inte längre att bo själv. Hon vistades på HVB (hem för vård eller boende) eller bodde hemma hos sin mamma. Hon fick psykiatrisk vård inom ett antal institutioner, ändå blev livet inte lättare. Hon föll mellan stolarna eftersom hon hade både anorexi och självskadebeteende.
För Hannah såg det hopplöst ut. Det fanns inga ljusglimtar, allt handlade om självkontroll, jakten på kilon och den våldsamma ångesten.
– En gång frågade läkaren om det var någon mening med att sy ihop mig igen. Då kände jag mig verkligen värdelös, som ett hopplöst fall.

Vändpunkten kom efter ännu ett självmordsförsök 2009. Inte genom någon behandling eller magiskt trollspö. Hannah räddade sig själv.
– Det var som om jag fått nog. Efter år av medicinering, slutade jag med allt.
Avgiftningen var tuff, men Hannah var tuffare.
– Det är svårt att ändra sitt tänkande. Jag var så fixerad vid att smalt var vackert. Ju smalare desto vackrare.

Först lyckades hon bryta med skadebeteendet. Så småningom tog hon itu med ätstörningarna och sedan förra vintern lever hon ett helt nytt liv. Hon kan äta mat och ångesten är borta.
– Kroppen har tagit mycket stryk. Ärren på armar och ben kommer aldrig försvinna, tänderna är av dålig kvalité men håret har börjat växa igen.
Hannah är mycket kritisk till att det finns så liten beredskap och kompetens när det gäller bemötandet av unga som skadar sig. Det är därför som hon engagerat sig i föreningen Shedo.

– Jag har mer erfarenhet av den svenska psykiatrin än de flesta. Jag tror att vi måste jobba förebyggande och det finns stora behov när det gäller förebyggande åtgärder, anhörigvård, skolhälsovård och behandlingsmetoder. Att ta fram en som riktar sig mot både självskadebeteende och ätstörningar hade varit önskvärt.
För Hannah känns det viktigt att engagera sig.
– Jag vill göra något för andra. Ibland tror jag att svaret inte är så krångligt. För min del hade jag behövt någon som har tid att lyssna, som är intresserad och som har tid.
Ångesten har hon fått bukt med genom att vända på tankegångarna och fokusera positivt.

– Det gäller att inte låta negativa tankar få fäste. Jag har fått ett helt nytt liv, jag är inte alls samma person som förut. När hjärnan varit svältfödd så länge var man precis som ett barn. Nu känns det som om allt jag gör är för första gången.
Hannah är ett mirakel. Mänskligt sett såg det inte ljust ut, men hon har bevisat att det går.
– Jag förstår inte själv att jag har överlevt. För mig är det viktigt att folk som är drabbade och deras anhöriga får se mig och förstå att det går att bli frisk. Även i hopplösa fall!