Den här gången tror han att chanserna att bli klar med romanen längre fram i höst är ganska goda; han tänker inte falla för frestelsen att börja på en dikt så fort han kommer på en bra formulering. Så har det gått tidigare.
Sedan sex år sköter han sitt skrivande i den gamla telegraf- och telefonstationen i Venaröd, någon mil sydost om Hörby. Där bor han med fru och två små söner.
Huset har fått ge namn åt hans firma Telegrafstationen, där han sysslar med webbdesign.
För att skriva poesi på heltid är det knappast någon som kan leva på, inte ens de riktigt kända.
– Jag håller kurser och föredrag, gör alla sorters framträdanden, jag har haft säsongsjobb på kyrkogårdar – man får pussla ihop tillvaron.
Det var 1995 som Tomas Ekström flyttade från Stockholm till Skåne och Skurup. Han kom för att gå den tvååriga skrivarlinjen på folkhögskolan där.
– Jag arbetade med reklam och marknadsföring. Var väl ett tag på väg att bli halvt yuppifierad, innan jag kom på att det inte var det där jag skulle syssla med.
Det var inte med någon klar plan som han sökte till Skurup och när han blev antagen var han egentligen inte riktigt beredd på det. Men han sade upp jobbet och lägenheten och flyttade söderut.
På Skurup blev han snarare stimulerad än hämmad av att det här med att skriva var lite annorlunda än han trodde innan.
På skolan fick han producera texter – även när inspirationen tröt – och allt nagelfors av lärare och studiekamrater. Han fick höra vad som fungerade, vad som var oklart, han fick förslag på vad som kunde göras bättre. Han skrev om och skrev om.
– Jag kom till insikten att det krävs jättemycket arbete. Jag trivdes med det, med hantverksbiten.
Material får han från sitt eget liv och andras. Han tycker om att vara "flugan på väggen", så att säga tjuvkika på vad som händer i det dagliga.
– I vissa sammanhang kan jag nog ställa mig utanför och bli mer av en observatör och lyssnare.
Han tror att det kan ha att göra med hans uppväxt och citerar sångaren Stefan Sundström: "Barn som växer upp i familjer där det finns hemligheter blir detektiver".
– Jag lyssnade hela tiden efter ledtrådar när jag var liten.
Ledtrådar till hur det låg till med hans far.
Han växte upp i Bergshamra, som han beskriver som en ganska trygg förort utanför Stockholm. Han bodde med mamma, moster, mormor och mormors syster.
– Ett slags kvinnokollektiv, kan man säga.
Det var först för tre år sedan han tog kontakt med sin far.
– Jag hade ju funderat på det många gånger tidigare, men tänkt att om inte han ville ha mig, så ville jag inte ha honom. Men när jag själv blev far tänkte jag att han skulle veta att han hade blivit farfar.
– Jag skrev ett brev, och dagen efter ringde han upp.
För att göra en lång historia kort så gav fadern en annan version av varför han varit ute ur bilden än Tomas Ekström fått av mor och mormor.
– Sedan dess har vi en jättebra kontakt.
Tomas Ekström menar att det här har påverkat alla val han gjort i livet.
– Jag tror ju att det här med att finnas till hands och vara lyhörd för sina vänner har och närmaste har blivit väldigt viktigt för mig.
– Familjelivet är något jag prioriterar väldigt mycket.
Tomas Ekström flyttade inte tillbaka till huvudstaden när han var klar med Skurup. Han säger att han var trött på Stockholm och på den svåra bostadsmarknaden.
– Det kändes som att det fanns fler möjligheter att skapa något i Malmö. Det här var åren innan bron – det kändes som om Malmö var på väg upp ur en rätt tråkig period.
Han var med om att starta tidskriften Serum, för ung litteratur, och han deltog i många samarbeten.
Den första diktsamlingen kom ut 2002, sedan han vunnit en internationell poesitävling. Det gjorde att den också gavs ut på spanska i Uruguay och Argentina.
Tomas Ekström har läst upp sina dikter i många sammanhang. På bibliotek, på musikfestivaler, på poesibingo på Malmöfestivalen.
Han och frun, som är lärare och fotograf, flyttade till Hörbytrakten för sex år sedan. De bodde på Möllevången i Malmö och började tröttna på att kvarteren kunde vara lite stökiga på nätterna och på att se spåren efter det på morgnarna.
Att det blev Hörby var snarast en slump, även om prisbilden förstås spelade in.
– Här är ett väldigt vacker landskap. Kul att vara lite pionjär, säger Tomas Ekström med adress till alla dem som tycker att Österlen är det enda som räknas för en konstnär som flyttar från stan.
Han har redan hunnit få sin nya kommuns kulturstipendium. Och just nu går han och funderar på vilka goda råd han ska ge till de ungdomar som ska gå på den skrivarkurs han har på gång i Hörby.
Och han har lyckats förmedla ett intresse för Victoria Benedictsson till Spanien. För kopplingen till spanskan – som han inte talar – har hängt i. Tillsammans med kollegan Paul Nilsson har han i sommar ordnat vad man kan kalla ett översättarläger. Spanska och katalanska poeter har kommit hit och så har man hjälpts åt att översätta varandras dikter. Det gjorde också att en del uppmärksamhet kom att riktas mot Hörbyförfattarinnan.
En roman ska alltså också bli klar i höst. Och så har han sammanställt en samlingsvolym med egna dikter, gjort ett urval ur de diktsamlingar han gett ut.
– Kanske lite kaxigt att göra det när man inte är Tomas Tranströmer eller något annat stort namn. Men det är kul för mig att gå tillbaka.
Och han har inte hållit sig för god för att ändra i sina gamla dikter om han tyckt att det kan göra dem bättre.