Det finns en växande konflikt inom regeringen kring synen på palestiniernas rättsliga ställning. Nyligen beslöt utrikesdepartementet – läs utrikesminister Carl Bildt – att palestiniernas diplomatiska representation i vårt land skall uppgraderas och att det högsta sändebudet skall få ambassadörs ställning. Det var en viktig symbolisk markering om att Sverige bör slå in på vägen och erkänna staten Palestina. Konflikten mellan judar och palestinier har rasat sedan den FN-sanktionerade delningen av Palestina 1947. Sedan dess har konflikten inte bara förgiftat relationerna mellan dessa två folk utan bidragit till instabilitet, motsättningar och terrorism som påverkat hela världssamfundet. I mycket har denna konflikt dessutom fyllt uppgiften att avleda intresset i arabländerna från de egna stora inre motsättningarna av religiös art – mellan sunni och shia – av ekonomisk karaktär – där ett fåtal människor skor sig på folkflertalet – och av politisk natur med den skriande avsaknaden av mänskliga fri- och rättigheter som i år födde den arabiska våren.
Det finns starka destruktiva krafter på bägge sidor som motsätter sig en tvåstatslösning med fredliga relationer. Israelerna brottas med sina fundamentalistiska bosättare medan den palestinska myndigheten tappat kontrollen över Gaza som styrs av fundamentalisterna i Hamas som närmast dagligen försöker sabotera en fredsprocess. Läget är närmast totalt fastlåst i försöken att föra fredsprocessen framåt. Därför behöver själva spelplanen ändras om det skall gå att skapa en färdplan för fred. Att erkänna en palestinsk stat skulle förändra grunden för fredsprocessen. Det skulle stärka den palestinska myndigheten och tvinga Israel att byta strategi. Nyligen såg vi hur snabba erkännanden av den libyska rebellregimen stärkte demokratikrafterna i Libyen. Det skulle också stärka de som står för demokrati och frihet åt både judar och palestinier.
@Byline ny:Lars J Eriksson