Efter åratals spekulationer om ett Nobelpris i litteratur till Tomas Tranströmer så skedde det då till slut. Tidigare i år fyllde poeten 80 år och i tid till födelsedagen utkom den första levnadsteckningen, författad av Tranströmers vän litterarturdocenten Staffan Bergsten.

Parallellt med den biografiska boken utkom en samlingsvolym ”Dikter och prosa 1954–2004” omfattande Tranströmers hela skönlitterära produktion, med undantag för översättningarna eller rättare sagt, dikttolkningarna.

Tranströmer, som gjort en rad briljanta tolkningar till svenska av utländska kollegors verk, har själv blivit översatt till över 60 språk. Det brukar sägas att poesi är de inslag i en dikt som inte går att översätta, men i Tranströmers fall stämmer inte detta. Ända sedan debuten med ”17 dikter” 1954 har han hållit fast vid att använda klara, tydliga formuleringar, något som har underlättat för översättarna världen över. Med tanke på det framstår inte årets val av Nobelpristagare i litteratur som särskilt märkligt eller kontroversiellt. Tranströmer är redan ett stort namn i den internationella lyriken och priset bekräftar bara hans betydelse. Skam den som tycker illa därom!

Med tanke på berömmelsen har Tomas Tranströmer alltid haft en låg profil i den svenska offentligheten. Poeten har inte förekommit i skvallerspalterna och han har sluppit att förföljas av paparazzofotografer. Men han har också hållit sig utanför de litterära strider som rasat under årens lopp och likaså undvikit att delta i den politiska debatten. Det fick han klä skott för under den period i slutet av 60-talet och början av 70-talet då marxistiska teorier var som mest populära bland intellektuella i den svenska ankdammen. Tranströmer tog den där kritiken rätt hårt, men genom att knyta internationella kontakter så kom han ut i den stora världen där han rönte desto större uppskattning, inte minst i Östeuropa.

Jag träffade honom under de internationella poesidagarna i Malmö 1989 och mötte en mycket försynt och vänlig person, helt utan de storvulna drag som framstående poeter tyvärr ofta utvecklar. Året därpå drabbades Tranströmer av en stroke som ledde till halvsidig förlamning och afasi. Intellektet är emellertid oskadat och Tranströmer har, när talförmågan svikit, sökt sig till musiken och pianospelandet.

Den som vill lära känna personen bakom dikterna bör läsa Staffan Bergstens ”Tomas Tranströmer. Ett diktarporträtt.” Där ges till och med vissa inblickar i Tomas Tranströmers privatliv. Levnadstecknaren har dessutom kunnat förlita sig på poetens minnesbilder i prosaboken ”Minnena ser mig”.

Som utbildad psykolog har Tranströmer arbetat i samhällets tjänst, bland annat med ungdomskriminella. Man kan kalla det ett slags dubbelliv – som framstående poet och som plikttrogen tjänsteman, men någon världsfrånvänd person har han aldrig varit. I en dikt som ”Epigram” från 1989 finns också en samhällskritisk udd:

”Kapitalets byggnader, mördarbinas kupor, honung för de få. / Där tjänade han. Men i en mörk tunnel vecklade han ut sina vingar / och flög när ingen såg. Han måste leva om sitt liv.”

Går det då att med några få ord säga vad som gör Tranströmer till en så stor poet? Ja, det första jag kommer att tänka på är konsekvensen i författarskapet och enkelheten i formuleringarna. Hos Tranströmer är orden konkreta, vardagliga och ordföljden utan krumbukter. För det andra kan han som få av dagens poeter använda metaforer för att uppenbara det oväntade. Dessutom så har han en omvittnad förmåga att genom en öppning i texten möjliggöra ett annat seende. På det viset kan han till läsaren förmedla en upplevelse som tangerar mystikens eller religionens domäner.