Året var 1975 och det kungjordes att poeten Tomas Tranströmer skulle tilldelas det årets Övralidspris. Priset instiftades efter Verner von Heidenstams död på 40-talet till hans minne och har sedan dess årligen tilldelats framstående författare och kulturpersonligheter. Utdelningen sker traditionsenligt på Heidenstams Övralid, beläget vid Vättern norr om Motala.

Själv hade jag, 24 år gammal, våren 1975 börjat mitt första journalistjobb på Motala Tidning. Ung och oförvägen hade jag dragit igång en serie i tidningen, Författarsommar.

Jag insåg nu att Tranströmer skulle komma till tidningens spridningsområde för att motta sitt pris. Skulle han inte också platsa i min författarserie? Jo, visst.

I total avsaknad av respekt för yrkeserfarenhet gick jag från ord till handling och kontaktade förlaget. Kunde månne Tomas Tranströmer tänka sig att ställa upp på en intervju med ortens tidning i samband med mottagandet av Övralidspriset? Jag hade då ingen aning om, att han på den tiden nästan inte gav några intervjuer alls och att han allmänt ansåg ”svår”, både att läsa och att intervjua. Fast jag var ju ändå litteraturvetare och hade läst honom.

Och, kors i taket, det kom ett jakande svar från förlaget och jag fick hans telefonnummer. Ringde upp, tackade för beskedet. Var kunde vi träffas? Han berättade att han skulle anlända till Motala stadshotell kvällen före prisceremonin. Kunde vi inte ses i stadshotellets matsal och ta en matbit tillsammans? Jo visst, svarade jag, som nu började inse allvaret i det hela.

I bokhandeln inhandlade jag hans senaste bok, diktsamlingen ”Östersjöar” som kommit året innan och numera betraktas som hans främsta verk. Men det visste jag inte då. Läste in mig på det övriga författarskapet efter bästa förmåga. Jag kan lugnt säga att respekten för hans skapande och hans person tilltog rätt dramatiskt när den stora dagen närmade sig.

Och så träffades vi där i matsalen på lördagskvällen. Hans hustru Monica var med. Om jag väntat mig en högdragen och svår person kunde jag snabbt andas ut. Tomas Tranströmer var vänligheten själv och beställde in pyttipanna. Vi tar väl en snaps också? tyckte han. Visst, svarade jag, som egentligen hade en parkerad bil som jag skulle köra hem.

Och så gjorde vi intervjun. Allt gick bra. Jag var ju väl förberedd och Tranströmer svarade utförligt och villigt om frågor både om sin diktning och om sitt liv, bland annat om arbetet som psykolog, som han då fortfarande utövade i Västerås. Vi upptäckte också ett porträtt av Heidenstam på en av matsalens väggar. När allt var klart tittade Tranströmer på mitt exemplar av ”Östersjöar” och undrade: Du kanske vill ha en dedikation? Tack, stammade jag.

Så gick jag omtumlad ut i natten efter en kväll, som allt eftersom åren gått och Tomas Tranströmers berömmelse ökat, mer och mer framstår som magisk.

Och om jag någon gång tvivlar på om det verkligen är sant att jag satt där och drack snaps med en världsberömd poet, så kan jag ur bokhyllan plocka fram exemplaret av ”Östersjöar”. Där står på försättsbladet: ”Till Jan, när vi träffades på Motala stadshotell i Verners skugga. Tomas Tranströmer.”