Marilyn Monroe. Bara namnet väcker associationer till en glamorös Hollywoodtillvaro. Vi ser framför oss en glad blondin stående på ett galler medan hennes vita klänning fladdrar kring benen som i Flickan ovanpå från 1955. Eller drar vi oss till minnes en svartvit journalfilm där Marilyn iförd en åtsmitande, hudfärgad och paljettbeströdd blåsa sjunger Happy birthday för president Kennedy.
2012 är det 50 år sedan Marilyn dog i sin villa i Brentwood. Trots det fångar hon fortfarande vår fantasi och det spekuleras vilt om hennes kärleksliv, hennes död, men också hennes intellektuella kapacitet.
För filmbolagen var det självklart att Marilyn var en dum blondin och inget annat, det var på denna image de tjänade sina pengar.

Och det är just den bilden av Marilyn som redaktörerna bakom Fragment vill radera ur vårt kollektiva medvetna. De har samlat hittills okända och undangömda anteckningar som Marilyn skrivit så fort tillfälle getts.
Dessa textfragment sträcker sig från dikter, utkast till brev och minnesanteckningar. Texterna i fråga tillföll den legendariska regissören och teaterpedagogen Lee Strasberg när Marilyn dog och vid Strasbergs bortgång hamnade de hos hans änka Anna, som hittade dokumenten vid en storstädning flera år efter makens död.

Att läsa orden som skrivits av Marilyn själv är omtumlade. Mest för att det är så otroligt naket. Hon hymlar inte med någon känsla. Allt blottas för läsaren. Hon berättar om sin rädsla att inte minnas sina repliker, sitt intellektuella mindervärdeskomplex gentemot maken Arthur Miller. Och det mesta av fragmenten härstammar just från åren när Marilyn var gift med den kände dramatikern. Under sitt äktenskap var de kända som "the body and the brain", något som ger en klar bild av hur Marilyn uppfattades i media under sin storhetstid.

Några av bokens mest smärtsamma ögonblick kommer mot slutet när läsaren får ta del av brev Marilyn skrivit till två av sina psykoteraputer, doktor Hohenberg och doktor Greenson. Särskilt breven till Greenson får det att hugga i hjärtat. De behandlar Marilyns vistelse på en psykiatrisk klinik, där hon var tvångsintagen en kort period i början av 1961. Hennes ångest blottas och vi får ta del av Marilyns största skräck, att hon ska sluta sina dagar på mentalsjukhus precis som sin mor och mormor.
Fast självklart är det inte bara nattsvart mörker och ångest vi får ta del av i Fragment. Den största behållningen är ändå Marilyns sökande efter en egen intellektuell identitet.
Det är tydligt att hon begränsades av sin påtvingade roll som dum blondin. Hon strävade ständigt efter att bryta sig ur den form hon stöpts i av filmbolag och media. Marilyn ville bli tagen på allvar, inte bara som skådespelare, utan hon hade även tydliga författarambitioner.

Hur är hon då, den aspirerande poeten Marilyn? De små brottstycken man bjuds på som läsare är stundtals grovt tillyxade med en rustik charm och i stort i behov av redigering. Men det går att skönja en verklig talang, som hade kunnat bli något om Marilyn bara fått tid och möjlighet att utvecklas. Och hade hon hon haft någon som verkligen uppmuntrat henne så tror jag att hon hade kunnat bli en erkänd poet och författare.

Hela boken inleds med några små korta biografiska essäer om Marilyn, som jag ärligt talat hade klarat mig utan. Det hade räckt med ett kort inledande förord. För dessa essäer är väldigt högtravande och drar väldigt stora växlar på att Fragment helt skulle revolutionera vår bild av Marilyn Monroe.
Är det en revolution jag bläddrar i? Nej, det är det inte. Boken är alldeles för fragmentarisk för att lyckas med det. Det jag däremot ges är en glimt av en annan Marilyn bortom den glada filmblondinen. Och det är bokens behållning att Marilyn behandlas som den flerdimensionella människa hon var och som har undanhållits populärkulturen.
Marilyns egna texter kompletteras väl av redaktörernas kommentarer och ett omfattande bildmaterial. Fragment är en given bok för den som vill komma närmre människan Marilyn Monroe.