Välkommen till den här världen av Amanda Svensson är nog en av de mest frustrerande böcker jag läst. Stundtals rolig och dråplig eller känslosamt vacker, stundtals irriterande pretentiös och osammanhängande.

Det är berättelsen om tre unga människor, alla med sina egna specifika problem att kämpa mot. Greta har svår astma, Simon är oälskbar och Claus saknar impulskontroll. Greta bestämmer sig en dag för att flytta till Köpenhamn. Hon tar sitt pick och pack, reser över bron och börjar dela lägenhet med en bekant.
Simon bor med sin poetkompis, men allt som oftast brukar Claus utnyttja hans gästfrihet. En kväll när de är ute och festar träffar de på Greta. Det resulterar i att hon och Simon, till Claus stora förtret, förälskar sig och blir ett par. Självklart slutar deras gemensamma resa med tragik och katastrof.

Mitt stora problem med den här romanen är att jag tycker verkligen inte om dess huvudpersoner. Jag kan inte relatera till någon av dem, särskilt inte Greta. Alla tre är fruktansvärt introverta, pretentiösa och navelskådande. Till en sådan grad att om jag hade kunnat hade jag gett dem vars en örfil och sagt åt dem att skärpa till sig.

Jag önskar att jag kunde påstå att karaktärerna inte känns verkliga och trovärdiga. Men det är här frustrationen sätter in. För jag har träffat på många människor som är minst lika irriterande, pretentiösa och introvert affekterade som Greta, Simon och Claus.
Amanda Svenssons språk är spännande och anpassas efter vilken karaktär som berättar och för historien vidare för stunden. Gretas partier är skrivna i dagboksform, medan Simon framför sina mer som en medvetandeström. Claus dyker upp här och där genom hela berättelsen som en slags kommentator med sin egna förvridna bild av verkligheten och hur den är och bör vara beskaffad.

Och språket är en märklig blandning av slang, anglicismer och svengelska. Å ena sidan hjälper det till att forma karaktärerna och fördjupa bilden av dessa. För visst, sättet vi talar på är en stor del av personligheten.

Å andra sidan blir språklekarna påfrestande och enerverande mellan varven. Vissa ord och meningsbyggnader känns för artificiella och klumpiga för att någon människa, fiktiv eller verklig, skulle komma på idén att använda just sådana formuleringar.
Det som gör mig så frustrerad är ändå att Amanda Svensson stundtals brutalt charmar mig och drar med mig genom sin berättelse. Tills en formulering, ett ord eller en replik påminner mig om allt jag tycker är irriterande med boken.

Välkommen till den här världen är en charmerande frustration, som irriterar och skaver, men definitivt inte kommer att lämna sina läsare oberörda. På gott och ont, bör tilläggas.