I motsats till många andra "glömda" verk är det inget operaarkeologiskt arbete som ligger bakom återuppvaknandet; verket är omnämnt i referenslitteraturen och partituret behövde inte rekonstrueras, det är i sitt originalskick både läs- och spelbart.
Vid premiären mottogs Tirfing välvilligt av både publik och de flesta recensenter, med ett undantag: den mäktige Wilhelm Peterson-Berger som dömde ut den totalt. Det har påståtts att just denna kritik är orsaken till att verket aldrig togs upp igen. Mycket märkligt i så fall; Peterson-Berger vräkte ur sig negativ kritik och skulle man fästa avseende vid den skulle de flesta av det tidiga 1900-talets kompositioner vara fortsatt ospelade.
Den verkliga orsaken till den långa törnrosasömnen var uppenbar efter premiären i lördags på Malmö Opera: I sig har Tirfing inga högre kvaliteter. Musiken är en klar Wagner-pastisch, ställvis ointressant, ställvis ganska tonskön, den blänker till några få gånger men är aldrig genial. Librettot är minst sagt miserabelt med konstlade allitterationer, fyllnadsord och rim som skulle få en studentspexare att jubla. Intrigen är fadd och den omskrivna kontexten som påstås fokusera på både feminism och homoerotik är vid närmare betraktande så gott som uddlös.

Men det vore fel att döma ut Malmö Operas satsning på Tirfing på grund av verkets kvaliteter. Man bör se den som ett historiskt dokument, en uppvisning i vad som erbjöds publiken i slutet av 1800-talet. Musiken är tvivelsutan gott hantverk och Arnold Östmans behandling av orkestern är mästerlig, det är sällan man hört så mycket välljud komma ur diket.
Scenografin är relativt enkel men effektiv och den kära snömaskinen tas åter i bruk. Kostymerna är värda ett eget kapitel. Helheten blir ganska behaglig men detaljerna balanserar på förskräcklighetens rand. Små dekorativa hjälmar med Merkuriusvingar och praktfulla mantlar blandas med djurhudar och moderna frackar, formlösa skinnstövlar med sportskor, den klassiska antiken med göticism, sekelskifte och nutid. Återigen vandrar tankarna mot studentspexet.
Mitt i allt detta ska de medverkande i sång och agerande skapa någon form av trovärdighet. Det är ingen lätt uppgift, särskilt som regissören verkar vilja få fram någon form av pompöst överspel, antagligen enligt ursprungstidens smak. Men sångligt-musikaliskt svarar samtliga för mycket fina prestationer. Först och främst naturligtvis Martina Dike som Hervor/Hervadur. Hennes mezzo är kraftfullt glänsande med enastående uttryck i samtliga känslolägen. Hon kompletteras perfekt av Daniel Hällströms ljusa välmodulerade baryton i rollen som Vidar. Ulrika Mjörndal sjunger Gullväg med klar sopran med bra skimmer och Bengt Krantz förvaltar som vanligt sina roller som Angantyr och kung Gudmundur väl även om han är mer tillbakahållen än han brukar vara. Och kören är som alltid mycket bra i både sång och agerande.

Det går att avfärda uppsättningen av Tirfing som en äkta kalkon. Men det vore att göra det allt för lätt för sig. Men samtidigt måste man ställa den lilla frågan "varför just Tirfing?" Vore det Malmö Operas intention att visa ett historiskt dokument just från den tiden finns det åtskilligt med högre konstnärligt värde att välja på. Och ville man visa publiken något som den garanterat inte har sett förr, är utbudet enormt, likaså om man ville uppföra ett verk som skapat debatt och kan göra det igen.
Jag uppskattar verkligen ambitionerna men kan samtidigt inte låta bli att undra över vilket resultatet skulle ha kunnat bli av alla dessa resurser och all denna möda om man grävt litet djupare i operarepertoaren.