Egentligen är det inte alls märkligt att Umberto Eco, från Berlusconis Italien, skriver en roman om lögnens samhälle som i Begravningsplatsen i Prag, vilken utspelar sig i slutet av 1800-talet, men kunde lika gärna utspela sig i dagens Italien. Eco baserar intrigen på faktiska händelser i 1800-talets Europa, där Simone Simonini lever ett dubbelliv. Till det yttre är han antikhandlare i Paris men dessutom spion och förfalskare.
Genom att åta sig tvivelaktiga uppdrag bidrar han till tillkomsten av dokument som påverkar historiens gång och människors öden.

Eco driver friskt med rasistiska stereotyper och monterar ner den tidens antisemitiska klichéer, vilket gjort att han beskyllts för just antisemitism. Roms överrabbin hävdar att romanens återkommande beskrivningar av judarnas påstådda falskhet skapar en olycklig tvetydighet. Eco säger själv att han är högst medveten om tvetydigheten och att avsikten med romanen är att den ska kännas som ett knytnävsslag i magen. Jag är inte helt säker på att det fungerar så. Simone Simonini, fiktiv romanfigur och antisemit, som placeras i verkliga historiska miljöer, ger ut Sions vises protokoll, en antisemitisk förfalskning.

Med skoningslös skärpa visar Eco hur lögner planteras för att vilseleda och som sedan lever vidare som sanningar i generationer. Begravningsplatsen i Prag utspelar sig till en början mot bakgrund av frihetskriget i Italien på 1860-talet, då Garibaldi lyckades ena landet. Han landsteg med sina tusen "rödskjortor" på Sicilien 1860 och besegrade de neapolitanska styrkorna i slaget vid Celatafini. Samma år tågade han in i Neapel med Viktor Emanuel av Savoyen, som hyllades av Garibaldi som kung. Garibaldi blev symbolen för kraven på Italiens enande och frigörelse från utländska makters herravälde, som Frankrikes och Österrikes i Norditalien.

Simone Simoninis makt och inflytande grundlades under frihetskriget, då han genom falska rapporter satte Garibaldi och andra makthavare i knipa.
Enligt en av de förfalskade rapporterna var Garibaldi och hans soldater bara ett gäng skurkar och utlänningar som plundrat Sicilien. Han var bara en äventyrare, som besegrat fienden genom att köpa honom.
Efter alltför många konspirationer förflyttades Simone Simonini till Paris. Som konspiratör kunde han aldrig lita på någon men hela tiden vara beredd på att ta risker.

Eco skriver gärna om udda existenser – den här gången är de oftast potentiella attentatsmän i politiska intriger och sammansvärjningar, då 1800-talet verkligen var ett attentatens århundrade i Europa.
Den senaste romanen blir till en effektiv historia om ideologiska låsningar och politisk inskränkthet, där Eco ställer de svåra frågorna om vilka krafter som egentligen varit verksamma i det historiska skeendet. Det är en innehållsrik historia, full med intressanta och odrägliga karaktärer.

Eco berättar än med allvar och än med humor om motsättningarna i Italien och drömmen om frigörelse, men här ifrågasätts också nationalismen. Han lyckas levandegöra och till sist förmänskliga den odräglige Simone Simonini, utan att göra för mycket psykologiska överdrifter, men har ändå vissa problem med att hålla ihop de olika tidsplanen på ett oklanderligt sätt, varför det ibland blir ganska rörigt.
Han har ett skarpt öga för mänsklig svaghet, men som roman blir Begravningsplatsen i Prag både svårforcerad och bitvis gåtfull. Efter 540 sidors trots allt njutbar läsning känns sedan slutet alltför abrupt.

Den ene bedragaren bedrar den andre bedragaren, då alla försöker tillskansa sig så mycket pengar och makt som möjligt. Det finns ingen som helst solidaritet – man tjänar den som betalar bäst. Våld är principen, list och hyckleri är regeln. Ändamålet helgar medlen bland människor som är beredda att tro på allt.
Eco gillar intriger med oväntade vändningar, vilket möjliggör mer än en tolkning. Det finns ett driv i hans sätt att berätta som gör att man blir nyfiken på hur det ska sluta. Begravningsplatsen i Prag är en laddad historia, skriven med ett uppskruvat och vasst språk.

Historien – Eco blandar fiktion och fakta ganska fritt – berättas i ett snabbt tempo, grundligt och med djup inlevelse, på en klar men samtidigt mycket personlig prosa. Simone Simonini vältrar sig inte i självförakt för sitt dubbelspels skull. Han går rak i ryggen genom livet, ungefär som Berlusconi.
Det finns en mänsklighet i Ecos författarskap, som berör mig djupt.