Den 91-åriga ukrainska kvinnan Gannas öde har engagerat många. Beslutet att utvisa henne till hemlandet har uppfattats som grymt och orsakat högljudda protester, t.o.m från SD-håll, och krav på ändringar i lagstiftningens regler om anhöriginvandring.

Men såväl statsminister Fredrik Reinfeldt och migrationsminister Tobias Billström har i mycket tydliga ordalag förklarat att de motsätter sig en lagändring.
Det är en naturlig önskan att kunna leva nära sina åldriga föräldrar. Men det har inte ens varit en lagfäst rättighet i Sverige. Så sent som för några årtionden sedan sa många kommuner nej i vårt land om någon ville flytta gamla föräldrar till den egna kommunen, eftersom det ansågs vara den ursprungliga hemkommunen, där en person verkat och levt, som skulle ta äldrevårdskostnaderna.
Förr var regeringen sista instans i migrationsärenden. I slutet på 1970-talet hade jag som politisk tjänsteman i uppgift att följa sådana ärenden. Jag lärde mig snabbt av regeringskansliets opolitiska tjänstemän och jurister hur viktigt det är att ha klara principer och följa den grundläggande regeln om likhet inför lagen.

Sverige har generösa regler för anhöriginvandring, förmodligen de generösaste i Europa. Men någonstans måste det finnas en bortre gräns, bakom vilken alla som får nej får en enhetlig behandling.
I dag får föräldrar ta med sina barn och barn ta in sina föräldrar eftersom det anses rimligt att hålla samman familjer som flyttar hit.
91-åriga Ganna är mormor i den aktuella familjen. Om man vidgar kretsen till en mormor – tredje generation – så måste givetvis samma regler gälla för en morfar, en farfar 0ch en farmor. Med en sådan vidgning av rätten till anhöriginvandring skulle varje person som får uppehållstillstånd ha en rätt att ta med sig sammanlagt 6 personer (mamma, pappa, mormor, morfar, farmor, farfar) och ett par som får uppehållstillstånd sammanlagt 12 personer. Är det rimligt?

Och varför skall gränsen sättas just där? Ett fall tjänstemännen i kanslihuset informerade mig om gällde en åldrad moster som varit hemmadotter i en familj i Turkiet. Borde hon också få komma hit som anhöriginvandrare när systern och morföräldrarna fått göra det?
I fallet Ganna pekar en del på hennes demenssjukdom. Men det finns andra sjukdomstillstånd som kan vara lika ömmande t. ex cancer där vårt land kanske kan ge bättre vård. Och hur skall man i så fall göra med en äldre mormor som inte lever i vårt land men blivit dement. Skall det vara fritt fram att ta hit en äldre anhörig som inte ens finns på plats i Sverige?

Anhöriginvandring måste vara reglerad och lika fall behandlas lika. Ukraina är fattigare än Sverige men inte ett u-land utan resurser att bedriva acceptabel åldringsvård. Andra invandrargrupper med äldre anhöriga, exempelvis från Afrika, borde i så fall prioriteras. Där finns ofta ingen vård alls.
Däremot borde det införas en annan möjlighet för invandrare i Sverige att hjälpa anhöriga i utlandet. Besluta om en ekonomisk avdragsrätt för ekonomiskt bistånd till närstående anhöriga i det tidigare hemlandet. Det borde vara minst lika angeläget som den avdragsrätt för gåvor till ideella organisationer som alliansregeringen har genomdrivit.