Bor ondskan i ord och tankar? Skadas ett barn av att någon ritar en teckning av ett övergrepp? Eller måste det till ett fotografi av ett barn för att det ska bli övergrepp?
Det uppmärksammade mangafallet ska nu tas upp i Högsta domstolen, vilket är helt rätt instans. Mangaexperten Simon Lundström, som dömdes på grund av innehav av japanska serier som bedömdes ha barnpornografiskt innehåll, har redan fått sitt yrkesliv förstört, så för honom är det tveksamt om HDs bedömning gör någon skillnad, men för alla andra är diskussionen mycket viktig.
Att fatta lättvindiga beslut om sådant som inkräktar på yttrandefriheten, oavsett hur goda avsikter man har med detta, kan bli fatalt.
Exemplet med Vladimir Nabokovs Lolita har använts förut: boken, med dess lätt pedofila tematik är laglig (tack och lov), men om någon ritade ett seriealbum skulle detta förmodligen vara olagligt, liksom några av de mest kända verken ur det internationella kulturarvet.
Parallellerna till videovåldsdebatten är tydliga: tanken om att man vill mörda någon för att man ser på våldsfilm eller att vill ha sexuellt umgänge med barn för att man ser en teckning som föreställer det är inte ny. Men det finns inga bevis för att det stämmer: när svenska ungdomar för första gången fick se motorsågsmassakern mördades såvitt vi vet ingen med en motorsåg för det.
Därför är denna principdiskussion kring fallet så viktig för Högsta domstolen att ta upp: ska Sverige bli en nation som censurerar kultur med motiveringen att tankar på och illustrationer av våld ska räknas som ett övergrepp?
Låt oss minnas att det rör sig om censur av den fria tanken, eller mer exakt, att dela sina tankar med någon annan. Flera steg tillbaka upplysningsmässigt.