Max, Daniels tvillingbror, är en bipolär person som tagits in på Himmelsdalen, en psykklinik i Schweiz. När Daniel hälsar på honom blir han övertalad att obemärkt ta broderns plats under ett par dagar, de är lika som ägg. Men Max försvinner för gott och återvänder aldrig.

Så konspiratoriskt börjar Marie Hermansons nya roman Himmelsdalen, en brokig och spännande berättelse om våldsverkare och galna vetenskapsmän.

När Daniel väl avslöjar att han är Max tvillingbror blir han utskrattad. Man tror bara att det är en av Max vanliga lögnhistorier. Och Daniel fogas snabbt in i forskningsprogrammet och förvandlas till en bricka i ett komplicerat spel.

Kliniken visar sig nämligen vara en liten polisstat i miniatyr, styrd av ett antal forskare som försöker lösa psykopatins gåta. De intagna utsätts för en rad rätt handgripliga experiment och studier. De är alla psykopater och massmördare. Men anläggningen liknar en exklusiv kurort där gästerna lever lyxliv.

Hermanson är en rutinerad författare. Vi åker genom boken som i en vagn, säkert fastspända och med god utsikt över terrängen och folk utanför fönstren. Då och då ökar vagnen farten, vi får då de referat och den bakgrundsinformation vi behöver och när en ny hållplats dyker upp fogas nya förvecklingar in utan att resan sinkas eller hamnar på några stickspår.

Daniel är livrädd hela tiden. Han ser hur man smugglar in knark, han hittar en av avlivad patient, räddar en annan undan tortyr och försöker fly men skadas, fångas in och möter kärleken. Den rafflande slutfasen ut-spelas i underjorden.

Texten är egentligen rätt informationstät men det sticker inte i ögonen. Inte heller språket sticker i ögonen. Det bildar en sorts osynlig räls för den vagn vi rullar i. När Jerker Virdborg för några år sedan efterlyste författare som kunde berätta och inte bara kramade formen eller ägnade sig åt konstiga språkövningar var det nog den här sortens romaner han hade i åtanke. Med övertext i stället för undertext, som Torbjörn Flygt nyligen uttryckte det.

Max grundlurar alltså sin bror men det går lite för lätt, den känslan får jag emellanåt. Författaren drar sina personer vid näsan utan att de reagerar eller protesterar. Forskare, bovar och vårdare kan då verka en aning endimensionella.

När man läser riktigt angelägna böcker har man alltid roligt men inte bara; man lever också lite farligt eller står i någon mening på spel. Den känslan får jag inte vid läsningen av Himmelsdalen. Trots att det är ett viktigt ämne – en forskning som tar sig för stora friheter och lösgör sig från all kontroll och sans – blir man aldrig riktigt oroad eller plågad. Men den berättarglädje man möter redan från första början gör ändå läsningen mycket nöjsam.