70-årige Dylan, flitig Sverigegäst under sin "Never ending tour", står numera oftast bakom keyboardet under livespelningarna - men under torsdagskvällens konsert på Malmö arena närmade han sig bokstavligen publiken och bjöd till och med på en och annan ansats till danssteg framme vid scenkanten.

Under inledande "Leopard skin pill-box hat" backade Dylans välmeriterade band upp honom med ett stadigt, stompigt komp; men det var sångaren Dylan som snabbt intog huvudrollen. Ja, ni hörde rätt - för även om sångrösten minst sagt tappat i omfång har Dylans stora kvaliteter alltid gått att finna på andra håll än de rent tekniska.

Och han fraserar fortfarande som ingen annan. Tajmingen i "Love Sick" var knivskarp. Tillsammans med sådant som "Thunder on the mountain" blåser de här numren välbehövligt liv i en låtlista som ibland stagnerat. Mark Knopfler satte ny färg på "Girl from the north country" med sitt patenterade gitarrplockande. Vi fick också en omgjord "Things have changed", en lyckad upptempoversion där Dylan tog kommandot och avrundade allt med munspelsguld.

Countryrocktagningen av "Tangled up in blue" var närmast uppsluppen, återigen med fantastiskt besjälat munspelande. "Honest with me" kläddes i rockabillydräkt. En utdragen och omgjord "Blowin in the wind" avslutade spelningen. Allt det här är förstås goda nyheter för oss som börjat tröttna på bluesmangeln som liveartisten Dylan allt oftare kört sin låtar igenom på senare år. Det här var en betydligt mer vital och uppsluppen Dylan än den till synes småberusade man jag bevittnade på Cirkus i Stockholm för drygt tjugo år sedan.

Mark Knopfler inledde kvällen med ett 70 minuter långt set. Från och med avstampen i tjusiga "What it is" svävade Knopflers gitarrfigurer som sig bör högt, högt i ljudmixen. En lite loj "Brothers in arms" fick agera publikfriande mittparti och "So Far Away" blev en triumferande avrundning. Sistnämnda låt har åldrats med största välbehag; den är märkligt nog på en och samma gång slitstark och chosefritt ledig. Knopflers band, följsamt intill perfektion, övertygade mest när man drog ner på tempot och inte försökte sig på bluesig rock, något som framstod som mer tungfotat än som nog var meningen.