I stället för soliga promenader längs Croisetten sitter de instängda i smått desperata samtal kring en ekonomisk världskris som mer eller mindre löper amok. Utanför pågår dessutom stora demonstrationer av aktivister som protesterar mot krisens verkningar, dock utan att erbjuda något annat alternativ än tomma slagord.
Det är sjätte gången på relativt kort tid som G 20 länderna möts för att försöka hantera den krisande ekonomin i en rad av världens länder. Den akuta situationen i Grekland står högst upp på dagordningen men vad som händer med lilleputtlandet vid Medelhavet är knappast det som avgör om vi går mot bättre eller sämre tider.
G 20 är toppolitikernas samtalsforum för att försöka hitta gemensamma lösningar på krisen i världsekonomin. Men det är faktiskt inte politikerna som skapat den nuvarande krisen även om det begåtts en rad politikermisstag som förvärrat situationen.
Politiker är inga allsmäktiga gudar. De är som alla andra situationens fångar. En minst lika stor del av skulden för krisen ligger hos bankerna och deras ledningar som tagit alltför stora risker i sin utlåning både till stater, företag och hushåll. De har getts ett förtroende som de missbrukat t. ex genom alltför riskfylld långivning och köp av statspapper. Men lika delaktiga är de krafter som drivit fram krisen genom sina orimligt höga avkastningskrav. Det handlar om privata aktieägare, men i minst lika hög grad om det gigantiska pensionskapitalet som jagar runt i världen efter ständigt högre avkastning. Och bakom den jakten finns gemene man som har orimliga förväntningar på den levnadsstandard som det skall vara möjligt att uppnå efter den förvärvsaktiva tiden.
Det är alltså inte en kris för politiken vi ser. Men det är politikerna som måste lösa den.