Ganska exakt två decennier har förflutit sedan jag såg Roxette första och enda gången. Men i fredags var det dags igen, och tala om vitt skilda utgångspunkter. Då 1991 stod duon på höjden av sin karriär, och hade redan sålt album i mångmiljonupplagor och haft ett halvdussin topp-trehits i USA medan det här årets världsturné inleddes med kraxande olyckskorpar och med oddsen emot gruppen rent allmänt från första stund

Ändå förväntade jag mig att Per Gessle och Marie Fredriksson skulle leverera av den simpla anledningen att de är för mycket proffs för att åka ut på vägarna utan att kunna leverera. Och leverera gjorde de också mycket riktigt. Så här efteråt när det hela är över är det inte så att jag är direkt överväldigad. Men fansen har ingen anledning att gnälla. Det här var ett jämnt och snyggt framträdande utan dalar och en del höjdpunkter väl värda att minnas efteråt.

Till de sistnämnda hörde opluggade glömda Joyridepärlor av den softa sorten som Perfect Day med Gessles husgitarrist Christoffer Lundquist på slide och en opluggad version av Things Will Never Be The Same. Dessa utgjorde också några av Marie Fredrikssons bästa stunder. Här var sångerskans röst som mest sårbar och uttrycksfullt naken. Lite oväntat fick hon här också kvällens kanske mest kraftiga, men också mest spontana respons, men det bevisar väl bara att publiken inte bör underskattas i första taget.

På andra sidan spektrat lät det som tyngst och ösigast när nämnde Lundquist tilläts leva ut sina hemliga gitarrhjältedrömmar, som i Opportunity Knox eller i givna extranumret The Look, som väl aldrig tidigare tett sig så oborstat gitarruffig. Detta var på sitt sätt välbehövligt. Åtminstone ur en showsynpunkt med variationen för ögonen. För för övrigt stavades tillställningen pop, och inget annat. Renodlade popmelodier där den melodifokuserade genrestämpeln bärs med stolthet har alltid varit Gessles signum, och inledande låtttrion Dressed For Success, Sleeping In My Car och The Big L. var Roxettegodis av bästa traditionella märke där nivån på hitfaktorn var skyhög.

I samband med detta vill jag också betona att Marie Fredriksson så småningom bör kunna avsluta den här ändlösa turnén med hedern i behåll och se tillbaka på den med stolthet. Visst, rösten har blivit en aning hes, och det är ett obestridligt faktum att hon heller inte riktigt klarar de högsta tonerna längre efter sin djävulska sjukdom. Detta märktes särskilt i balladerna. I sådana paradnummer som Spending My Time och Listen To Your Heart – tillsammans med Fading Like A Flower det mest amerikanskt AOR-aktiga duon någonsin gjort -  betonade sångerskan orden annorlunda av uppenbara skäl, men det fungerade.

Fungerade gjorde även tillställningen som helhet. Sedan kan man ju ta det hela som ett respektabelt styrkebesked eller ett vemodigt avsked av landets näst mest framgångsrika musikexport någonsin beroende på sinnesstämning. Dock saknade jag tidvis den betydligt fylligare och mäktigare ljudbild som jag minns från storhetstiden. Men man kan ju inte få allt. Särskilt inte så här tjugo år senare.