Under studietiden vid Lunds universitet var grabbarna i dubbelkvartetten Adonis eftertraktade. De begåvade studenterna fick sjunga över hela världen. Nu är det 15 år senare och de samlas i en sommarstuga för att återuppleva gamla minnen, sjunga tillsammans och återknyta kontakten. Av de nio som var med i Adonis under dess existens dyker sju upp, den åttonde har gått bort och den nionde är inte välkommen.
Men helgen blir inte den glädjefulla återträff initiativtagaren Bengt hoppats på. Istället flyter gammalt groll och bortträngda trauman upp till ytan. Allt eftersom helgen pågår tvingas männen att möta även sitt förflutnas mörker, men också sin egen dödlighet.

Det är en omtumlande berättelse som Jens Liljestrand har vävt samman från sina huvudpersoners olika perspektiv. Varje karaktär får spela huvudrollen i vars ett kapitel genom boken och berätta sin historia från studenttiden i början av 90-talet, men även ge sin bild av den nutida återträff som blir den ram som håller ihop romanen.
Ett grepp som jag från början upplevde som lite störande, men när väl person nummer tre började berätta så hade jag vant mig. I slutändan insåg jag hur bra greppet fungerade, för varje perspektiv tillför något nytt som fördjupar och nyanserar berättelsen. Lite som kör där varje röst och varje stämma är unik, men när allt fungerar blir det vacker och samstämmig musik.

Och just parallellen till körsång ligger nära till hands när det gäller Adonis. För Jens Liljestrand har själv sjungit i en grupp som den fiktiva dubbelkvartetten (han var även studentsångare), dessutom genomsyrar kärleken till musiken och körsången hela boken.
En person som dock aldrig själv får komma till tals är den jovialiske CC. Han fungerar istället som berättelsens katalysator. Han har en stor påverkan på alla huvudkaraktärernas liv, ibland till och med handgripligen. Utan CC hade det inte funnits en historia att berätta. Men även CC:s dotter Benedikte ges utrymme och får ge sin syn på tingens beskaffenhet i ett av bokens starkaste avsnitt.
Det intressanta med Adonis är också hur Jens Liljestrand lyckats fånga hur varje individ anpassar sig och hittar sin egen nisch inom en grupp, men också hur snabbt männen finner sina gamla roller vid återträffen 15 år senare.

Adonis är en berättelse om vänskap och hur den formas genom en gemensam passion, men också hur denna passion föser samman personer som aldrig annars ens skulle ha kommit på tanken att umgås med varandra.
Genom att huvudkaraktärerna dessutom porträtteras i två olika stadier av sina liv får vi en inblick hur deras erfarenheter under studietiden har format dem till de män som vi möter i romanens nutid. Jens Liljestrand lyckas också få romanens miljöer att komma till liv genom sina finstämda och oerhört målande beskrivningar. Särskilt bilderna från Lund målas upp detaljerat, dock utan att det blir tungrott.

Som gammal Lundastudent slår mitt hjärta dessutom några extra slag när romanen sveper genom Jens Liljestrands Lund, för jag känner igen det mesta, även om min egen tid vid lärosätet ligger runt ett decennium efter bokens skildringar.
Och det är inte bara miljöerna han lyckas levandegöra utan även stämningen inom studentlivet och känslan av att vara aktiv inom detta. Men det är ingen skönmålning på något sätt, för även om vi serveras det som är bra, är det de mindre smickrande sidorna som är viktiga för att driva berättelsen framåt.
Jens Liljestrand har med Adonis åstadkommit en gediget finstämd och rörande roman om vänskap, manlighet och sexualitet. En berättelse som kommer att bestå hos alla som läser den.