Den oheliga högeralliansen mellan Tottenhams Kyle Walker och Arsenals Theo Walcott sysselsatte från första början Sebastian Larsson och Martin Olsson.
Där kom Englands attacker, gång på gång, och rev stora sår i vänsterförsvaret.

Bobby Zamora prickade nätet, framspelad av Walcott, och halva Wembley jublade, men bollen slog i nätets utsida.
I den vevan fick Pontus Wernbloom näsblod och försvann ut för omplåstring och tröjbyte. Den gången utan konsekvenser i spel i numerärt underläge.

Sverige blödde bokstavligen

Nästan gång näsan sprang läck och mittfältssluggern tvingades av planen kom den engelska knocken. Från vänster. Leighton Baines lyfte in bollen, Daniel Majstorovic tappade Gareth Barry, vars nick styrdes in av mittbacken.
Inte precis vad den redan ifrågasatte veteranen behövde.
1—0 till England.

Det 2 000:e målet i internationella sammanhang, dessutom.
Så långt hade Sebastian Larsson prickat muren i ett utmärkt frisparksläge. Mycket mer hände inte framåt första dryga 20.
Uppryckning/större mod/engelsk andhämtning... oklart vilket, men under några minuter efter självmålet höll Rasmus Elms hörna på att gå tätt i mål och Johan Elmander nickade i gaveln. Några flyktiga positiva ögonblick, men brott mot matchens gång.

Replikerna kom omgående och nu blev det åka av för främst Mikael Lustig. England styrde spelet och tempot och Sverige försökte hänga med så gott det gick.
Det gick inget vidare.

Tre heta chanser

Jack Rodwell stötte bollen precis utanför och nickade senare i stolpens utsida. Phil Jones snodde bollen av Kim Källström, men placerade, helt fri, bollen någon decimeter på fel sida stolpen.
Zlatan Ibrahimovic (efter ännu en flat, oengagerad insats) och Olof Mellberg gick av i halvtid och ersattes av Ola Toivonen och Jonas Olsson.
Olsson gjorde som mot Danmark — tog några kliv till mot en startplats.

Toivonen hade en kväll när han var på hugget och några rockader till lyfte landslaget efter pausen. Lustig ut, Larsson ned som högerback, Christian Wilhelmsson på vänster mittfält. Och Elmander sprang och slet och slet och sprang.

Anfallen blev längre, idéerna fler och räckte det inte kvittering (Elm närmast med en fräck lobb) så var det nytt bränsle till debatten om landslaget är bättre med eller utan Ibrahimovic.
Men en tillräcklig uppryckning för att skänka lugn och framtidstro med sju månader till EM-slutspelet? Nja. Efter förlusterna mot Danmark och England känns 3—2 mot Holland både avlägset och som en vacker om än tillfällig ljusglimt i en annars mörk höst.