Staffan Björklund hade en stadig inkomst som lärare när han bestämde sig för att sadla om helt och börja med dockteater.
– Det var kärvt med pengar i början, konstaterar han.
Men, förklarar hans fru Enid, det där med vad saker och ting ger i pengar har aldrig präglat deras beslut om vad de vill göra med sina liv. Hon lämnade förresten så småningom sitt jobb som förskollärare för att också syssla med dockteater.

I Hög mellan Löddeköpinge och Kävlinge har de sin bas. Och man kan säga att de hittade dit med hjälp av karta och kompass.
– Jag var elitorienterare. Inte landslagsklass, men näst intill, säger Staffan Björklund.
Han kommer från Blekinge, och när han flyttade till Skåne för att studera på Lärarhögskolan i Malmö behövde han en klubb att träna med. Det blev Silva i Kävlinge, och det gjorde att de började bli bekanta med trakterna däromkring.

När så en träningsresa till Rügen blev inställd på grund av att färjan hindrades av en olycka, så hade han plötsligt en dag över. Han såg en annons om ett hus till salu i Hög, åkte dit och tittade och ringde hem från en telefonkiosk i Löddeköpinge.
– Köp det! sade Enid, som förstod vilket hus det var fråga om – hon hade sett det förut och tänkt att just där ville hon bo.
Det var 1971 som de flyttade från Arlöv till Hög, och där lockar de sedan många år med Sydsveriges enda fasta dockteaterscen.

Men de var alltså lärare respektive förskollärare från början. Han var på Svenshögsskolan i Arlöv och dessutom anlitad som demonstrationslärare på Lärarhögskolan, det vill säga han höll lektioner för att lärarkandidater skulle se hur det borde gå till i ett klassrum. Det där skedde i en alldeles speciell sal på Munkhätteskolan i Malmö; längst bak fanns en spegelvägg, men från andra sidan kunde man se rakt igenom – där bakom satt de blivande lärarna och studerade vad som hände.

Nå, på Svenshögskolan sysslade Staffan Björklund med en del dramatiseringar och det var i samband med det han råkade vara på besök i Köpenhamn.
Han kom i kontakt med en grupp människor som sysslade med dockteater och han greps av stor fascination inte bara för dockteater, utan för hela den nya värld han mötte i den danska storstadens kulturkretsar.
Tillsammans med en kollega var han med i en vuxenföreställning, vilket innebar att de fem kvällar i veckan tog båten till Köpenhamn och spelade teater – och jobbade som lärare på dagarna.

Vad var det då som lockade med dockorna?
– Jag blev fascinerad när jag såg hur nära det låg barnen, hur de reagerar när man gör objekt levande.
Staffan Björklund bestämde sig för att det var det här han ville arbeta med och startade en dockteater tillsammans med ett par andra. Han hade en viss fördel av att han hade så goda kontakter i lärarkåren när han skulle försöka sälja in sina föreställningar.

Hustrun Enid hade inte riktigt hakat på ännu.
– Det blev efter hand, när de ville göra egna pjäser, säger hon. När barnen blev stora kunde jag starta på heltid.
Det är hon som gör trädockorna, fast det är han som härstammar från tre generationer snickare. Hon är å andra sidan konstnärsdotter via sin mor; far var bankman.
– Jag är inte rädd för färg och form.
Det är maken som står på scenen, fullt synlig hela tiden.

De ger ett smakprov på en aktuell pjäs. Vi får veta att det gäller att ha tre parallella handlingar, så att den fungerar för olika åldersgrupper. Förstår man inte det ena, så fattar man det andra.
Man skulle kunna likna dockorna vid en trävariant på transformers, de där leksakerna som med ett par handgrepp byter skepnad. Här förvandlas en gubbe till en anka, en annan till en ko.
En ny pjäs om året brukar det bli.

Paret Björklund får plats med sin teater i en skåpbil.
– Bänkar, mattor, strålkastare – allt. Vi kommer en och en halv timme innan föreställningen och packar upp. Spelar i en halvtimme och sedan packar vi ihop igen.
De har varit vida omkring i Sverige, men de senaste åren har det blivit mindre långresor, eftersom region efter region har tagit beslut om att främja de regionala kulturskaparna.
De är för övrigt också flitiga besökare på dockteaterfestivaler utomlands.
– I år har vi varit i Istanbul, i Ljubljana, i Guadalajara.

För några år sedan skapade de vad de kallar Pegasus trädgård i Hög.
– Dit ska alla kunna komma ner och fiska och uppleva lite naturvärden, säger Staffan Björklund.
Några pengar ger inte utmärkelsen, om man nu inte räknar ut vad all publicitet den medför skulle kosta i kronor och ören om man köpte lika stort annonsutrymme.
De tycker att det är ett erkännande för dockteatern som konstform och för dem själva som förnyare.
Staffan Björklund tror för övrigt på att vi går mot att olika uttryck blandas mer och mer:
– I framtiden tror jag att vi kommer att få se mer integrerade föreställningar, samarbeten mellan olika konstformer.