Det märks att de är garvade, de sex personerna som jobbar med transplantation i Lund. Här finns två läkare, två sjuksköterskor, en sjukgymnast och en sekreterare. Genom åren har de mött flera hundra skåningar och andra patienter från Södra Sverige som behöver nya lungor eller ett nytt hjärta för att kunna överleva och få ett bättre liv och de har utarbetat ett system för hur man lägger upp arbetet.
– De patienter som kommer till oss är de som har fått en remiss från sin doktor på hemorten därför att all annan behandling inte har gett väntat resultat. När det gäller lungpatienter kan man exempelvis ha provat med medicin och syrgas, berättar Elisabeth Svebring, sjuksköterska.
Alla som remitteras till lungtransplantationsteamet bedöms direkt av läkarna. De som anses vara möjliga för en transplantation får komma på besök inom några veckor. Orsaken till att man säger nej kan bland annat bero på att personen har ytterligare en sjukdom, som cancer.

De som får ett positivt besked får träffa hela teamet som gör en bedömning av patientens hälsotillstånd och om det är möjligt att transplantera. Man tittar bland annat på lungkapaciteten, den fysiska förmågan och hur syret transporteras ut i blodet när det gäller lungpatienter.
– De flesta som får nya lungor har en lungkapacitet på mellan 25 och 35 procent. Man kan också se att andningen är ansträngd genom att de är framåtböjda med starka bröst- och magmuskler. Men det gäller att vara i en viss fysisk form för att klara av operationen, menar sjukgymnast Katarina Heimburg.

Vid första besöket informerar personalen också om vad det innebär att byta ut ett eller flera organ, vilken hjälp patienterna kan få före och efter operationen, om riskerna för avstötning av organet efter transplantationen, och att livssituationen kan förändras helt efteråt för hela familjen.
– Det är viktigt att patienterna är medvetna om vad de ger sig in på och verkligen vill byta ut sitt organ. Vi kan bara rekommendera en transplantation. Det kan krävas flera samtal och träffar med någon som har blivit transplanterad innan patienten har bestämt sig, säger överläkare Lennart Hansson.
Utredningen är omfattande och tar flera månader. Själva beslutet om transplantationen tas sen av en rond med läkare från transplantationsteamet, lungläkare, kardiolog, immunolog, infektionsläkare och thoraxkirurg innan patienten meddelas att det är grönt ljus.
Den vanligast patienten som får nya lungor är den som har fått KOL – kroniskt obstruktiv lungsjukdom – cirka 30-40 procent. Knappt 20 procent har cystisk fibros, som Sofie. Något färre har lungfibros och en liten grupp har problem med cirkulationen i lungornas kretslopp.
– Kol-patienterna är oftast äldre, över 45-50 år, medan patienter med cystisk fibros är mellan 20 och 25. Livslängden blir betydligt större efter en operation och vi har haft patienter som har levt i 20 år efter och har ett bra liv, säger sjuksköterskan Ulrika Wibble.

Efter beslut om transplantation och uppsättning på väntelistan kan det ta allt från några dagar till flera månader innan patienten transplanteras. Under väntetiden håller man ständig koll på deras hälsotillstånd och de måste vara beredda att åka iväg till operationssalen inom en timme. Alla har som Sofie en sökare med sig var de än går.
När koordinatorerna, som är en speciell avdelning på sjukhuset, hittar lämpliga lungor från en avliden någonstans i Skandinavien står ett team beredda att åka iväg och hämta ut lungorna i en kylbox från det aktuella sjukhuset. Vanligast är att en donator har dött av en hjärnblödning men också i en olycka.
Då finns ett specialflygplan på Sturup som hjälper till med transporten fram och tillbaka. När de kommer tillbaka står ett annat team, med en kirurg i spetsen, berett på Sus i Lund för att genomföra transplantationen, som kan ta upp till sex-tio timmar, ibland längre.
– De transplantation som vi gjort med lungor har gett gott resultat. Men det gäller att hitta rätt medicin så att inte lungorna stöts av från kroppen och patienten inte får några infektioner. Vi räknar med en lång rehabiliteringstid på flera månader och en livslång uppföljning, berättar Lennart Hansson.