Partiet bildades med rötterna i 70-talets alternativrörelse: miljö-, kvinno- och fredsgrupper och inte minst den så kallade gröna vågen.
Miljöpartiet gjorde den gången väldigt tydligt att man skulle vara ett alternativ i svensk politik, ett parti som inte var som andra. Man godkände inte höger-vänsterskalan, man byggde sin politik på en bärande grön idé om hur vi bör leva våra liv och man hyllade närdemokrati och decentralisering. Makten skulle komma underifrån och i stället för partiledare utsåg man språkrör, som dessutom fick begränsade mandatperioder.
När Miljöpartiet för första gången tågade in i riksdagen 1988 var det som en apart grupp av miljöaktivister iklädda stickade ylletröjor och med ryggsäckarna som typiskt bagage. Åsa Domeij minns vi alla.
Det var då det.

Nu, tre decennier senare, är Miljöpartiet riksdagens tredje största parti och har haft stora framgångar i opinionen. Man har haft direkt regeringsinflytande under Göran Perssons regeringsperiod och sitter vid makten i många kommuner och landsting ute i landet. Den åtråvärda makten står man numera nära.
Men hur har det gått med själen? Ja, frågan är om den inte gick förlorad någonstans på vägen mot makten och härligheten.
När Miljöpartiet i veckan presenterade en "kommunikationsplan" skedde det symptomatiskt på en bar i centrala Stockholm. I planen förs strategiska resonemang som i vilket ledande marknadsföretag som helst.
Man definierar olika samhällsgrupper som man ska satsa på inför valet 2014 och lyfter fram vissa politiska frågor för att appellera till just de grupperna. Partiets främsta stödtrupp i dag är unga och välutbildade människor i storstäderna.
De forna språkrören hade helyllekläder, näbbstövlar, skägg och stickade mössor. När nya språkröret Gustav Fridolin häromkvällen i Aktuellt skulle förklara varför partiet nu ska överge sin klassiska ståndpunkt om sex timmars arbetsdag, var han i förd oklanderlig kostym, vit skjorta och slips. Tiderna förändras, sa Fridolin.
EU-motståndet är i princip också uppgivet som offer för att kunna samarbeta med regeringen Persson också på det utrikespolitiska området.
De gamla partiveteranerna från 1981 har svårt att känna igen sig i dagens parti, är vilsna och knorrar. Men framgångarna i opinionen har fått kammen på partiledningen att växa. Den som vinner har rätt.

Det största sveket i Miljöpartiets resa mot makten är det mot landsbygden. Det parti som en gång bildades på grundval av gröna vågen-rörelsen har i dag utvecklats till landsbygdens fiende nummer ett. I sina generella krav på pris- och skattehöjningar på energi och drivmedel utan hänsyn till människor som faktiskt behöver köra bil eller saknar tillgång till tätorternas fjärrvärmenät, utgör Miljöpartiet av i dag ett direkt hot mot boende på landsbygden.
För dagens Miljöparti är det de gynnade och etablerade i storstäderna som går först.