Musklerna har skapats på gymmet. Men gymmet i Malmö är också ett direkt resultat av den muskulösa kropp som sitter framför mig. Ahmad Ahmad har gått från tunn rugbyspelande tonåring till ett stort namn inom bodybuilding som i dag lever på de muskler han byggt.
– Ju bättre det går för mig i tävlingar, ju bättre går det i affärerna, konstaterar Ahmad som gör en hel del modelljobb, gästposeringar och föreläsningar vid sidan av att driva gymmet.

Som 15-årig rugbyspelare var Ahmad tunn och ganska senig. För att kunna hävda sig inom sin sport började han att lyfta vikter hemma.
– Sen var ju Baywatch rätt stort på tv när jag var yngre så man fick sitt ideal där, ler han.

När åldern för gym var inne, började han hänga där. Hans lite seniga kroppstyp gav inte någon enorm kroppshydda direkt, utan snarare mindre och väldefinierade muskler.
– Lite mer som Bruce Lee. Allt sitter på plats, förklarar han.
Efterhand lades både rugbyn och fotbollsspelandet med Mabi i division 3 ner. För den som vill bygga muskler fungerar det inte att springa bort allt jobb från gymmet på en fotbollsplan.
Tävlandet tog snabbt fart och meriterna har sedan dess samlats på hög. SM-titlar, NM-titlar och andra tävlingsvinster inkasserades innan han 2008 fick chansen att bli proffs.
Nu har han tävlat i, vad han själv kallar bodybuildingens Champions League-final, Mister Olympia och varit omslagspojke på flera tidningar.

Ahmad har aldrig varit den som väger mest, eller ens den som har störst muskler i branschen. Men genom extremt väldefinierade muskler på exakt rätt plats lurar han betraktarens öga att se honom som mest muskulös.
En tävling har inte bara föregåtts av 10-15 träningspass i veckan, utan även av tre månaders stenhård diet. Mellan tävlingarna måste han vila både mentalt och fysiskt för att kunna prestera igen.
Med munkjackan på ser man en extremt vältränad kille. Det är först när man ser ett tidningsomslag eller någon av bilderna från tävlingar som hänger i gymmets lokaler som vidden av musklerna når en.
Kan det bli för mycket muskler?
– Jag tycker det. Tittar du på de största i USA tycker även jag som är bodybuildare att det är för mycket. Men inom den här sporten finns egentligen ingen gräns.
Men har du en gräns?
– Titta på mig – vad ser du då? Jag kan gå på stan utan att väcka uppmärksamhet. Det är så jag vill ha det. Jag vill se bra och hälsosam ut, men inte bli alltför grov.
– Det ska se estetiskt ut. Jag vill inte vara något freak.
Men visst blir han ändå uttittad. En dag på stranden pekas det och kommenteras rejält, men alltid med positiva eller direkt beundrande kommentarer.
– Ju större och mer väl-tränad du är, ju mer respekterad blir du. Som ung var det vad man sökte, nu är vet jag var jag har mig själv så det är skit samma.

Han nämner de tecknade superhjältarna i serietidningarna som varje pojkes dröm, men duckar vid liknelsen att han nu blivit exakt en sådan.
– Kanske är jag lik dem, men jag är mer som en stor nallebjörn, skrattar han.
Frosseriet i muskler har aldrig handlat om bli så stark som möjligt.
– Nej, jag säger alltid åt folk att sluta bry sig om vikten. Kolla i spegeln i stället. Bara det ser bra ut.
För den som håller på med bänkpress eller styrkelyft låter det nog rätt konstigt?
– Ja, de säger nog tvärtom. Men mitt intryck är att jag har allmänheten på min sida, skrattar han.