| Kultur & Nöje | Sport | Opinion | Personligt | Blogg | Webb-TV | Bostad | Lagfarter | Motor | Väder | RSS |
Och så har det varit jul igen. Traditionstyngd eller nydanande, med hela tjocka släkten eller i ensamhet. Julen som en högtid som får oss att minnas allt det som är värt att glädjas över, eller som en naggande påminnelse om det som saknas ännu en gång.
Hela december månad är ett potpurri av nya, gamla och nygamla traditioner. Ett hopkok av sådant vi älskar att älska och älskar att hata, på en och samma gång. För mig som kom som barn från ett annat land – med min familjs egna uppsättning av traditioner – blev ljusdrottningens annalkande, julbordens variationsrikedom, pepparkaksbak och glöggdrickande, samt inte minst julsånger i kyrkan på skolavslutningen, en välkomnande gest av det samhälle som jag ville göra till mitt.
Jag minns inte mycket av den där första tiden när allt var annorlunda, skrämmande och svårt. Däremot minns jag med värme hur stolt jag blev när jag valdes till klassens Lucia. I början av 1990-talet var det få, ens om någon, som tänkte i kulturrelativistiska termer. De märkliga idéerna om att vi som invandrat till Sverige skulle ta illa upp av att bli en del av svenska traditioner hade ännu inte fått fotfäste. Den svårbemästrade kränktheten hade ännu inte upphöjts till accepterad folksjukdom.
För mig är Luciatraditionen bland det svenskaste som finns. När just jag valdes till Lucia i en klass med bara etniska svenskar (med undantag för den halvgrek som är den ende som någonsin kallat mig för "svartskalle") kände jag mig mycket svensk. Fram till den dagen hade jag varit bekymrad över mitt konstiga efternamn som ingen varken kunde stava till eller uttala, över att jag var mörkhårig, inte kunde skilja på e och ä, inte hette Anna.
I dagens Sverige har en högljudd och välorganiserad minoritet lyckats erövra problemformuleringsprivilegiet och därigenom omvandlat idén om traditioner som något fult och farligt. Detta har resulterat i en onödig polarisering som enbart skapat förvirring och slutenhet.
Men traditioner i sig är inte farliga! Traditioner är länkar i tid och rum, mellan oss som lever här och nu, de som lärde oss traditionerna och de som vi lär ut traditioner till. Traditioner blir farliga först när de används i syfte att exkludera istället för att bjuda in.
För många av oss som inte är födda i Sverige innebär de svenska traditionerna, inte minst i juletid, en möjlighet att hitta en gemensam nämnare med det majoritetssamhälle som vi valt att leva våra liv i. Det är inte detsamma som att vi måste byta ut våra vindolmar mot prinskorvar och sill, det är istället att plocka det bästa ur två världar, att skapa tvärdrag i det rum vars dörrar vetter åt såväl i morgon som i går.
Den som i tro om att andra människor måste skyddas från normer och traditioner propagerar för förbud förvägrar i förlängningen människor som vill bli en del av det nya sin fulla rätt att bli just det.
För vad ska man som invandrad annars integreras till om allt det som skulle kunna utgöra fonden nedmonterats?
Alice Teodorescu
Missa inte vår kompletta tv-guide!