Visst har det varit nederlag. Visst har regeringen slopat en del förslag redan innan de lämnat regeringskansliet för att det inte funnits majoritet i riksdagen. På det stora hela har det varit lugnt även fast Fredrik Reinfeldt (M) leder en minoritetsregering. Tilläggas ska att det träffats uppgörelser både med Miljöpartiet och Socialdemokraterna.
Lugnet är emellertid bedrägligt. När flera av motståndarna är upptagna med annat (Socialdemokraterna med sitt sönderfall och Vänsterpartiet med ett partiledarbyte) är det inte regeringens förträfflighet som ger hyggligt opinionsstöd.
Det är motståndarnas otillräcklighet. Det är inte regeringens fingerfärdighet som lotsar förslag genom riksdagen utan det faktum att oppositionen i praktiken varit förlamad under Håkan Juholts dystra höst.
Att bygga framtida väljarstöd på klent motstånd är vansligt. Ty sådant kan ändras.

Moderaterna har inte visat några tendenser att tänka framtidsinriktat. Att plus och minus ska gå ihop i statsbudgeten för stunden är den enda ledstjärnan.
Kristdemokraterna har en partiledarstrid på halsen med allt vad det innebär. Är det månne så att hoppet om framtidsvisioner inom alliansen står till Centerpartiet och Folkpartiet? Kanske, och då är det bara att hoppas att partierna använder sina respektive partiprogramsarbeten på ett klokt sätt.