Alla har nog någon gång sett en limousin. En vräkig bil med förlängt chassi som sävligt rattas av en uppklädd chaufför. En klassisk "limo" har mörka rutor för passagerardelen samt kylskåp, tv och komfortabla lädersäten. Den är svart eller vit för att utstråla pondus och passa för de flesta flärdfulla tillställningar.

Förknippad med status har limousinen varit sedan 1920-talet. Då hade automobilen slagit igenom ordentligt och lyxbilstillverkare som Judkins, Derham och Fisher nådde hög status. Den amerikanske presidenten kördes runt i en Lincoln och filmstjärnor som Clara Bow och Rudolph Valentino hade limousiner tillverkade av Isotta Fraschini.

Depressionen i början av 1930-talet tog död på marknaden, men snart började hjulen återigen att rulla. Hollywoodskådisen Betty Grable höll sin Cadillac 60 Special från 1939 högt, ett stilfullt bygge med böljande former som gått till bilhistorien. På 1940-talet åktes det limousin som aldrig förr - den som ville komma upp sig i filmvärlden var inte vatten värd utan ett förlängt lyxåk.

När rock'n'rollen slog igenom skapades en ny nisch för biltillverkarna - rockartisterna. Elvis Presley älskade limousiner och gav bort Cadillac-bilar till folk han gillade. Och han var inte ensam om att vara generös. Tidigare hade diktatorn Josef Stalin skänkt fem limousiner till Mao Tse-Tung, vilket skapade en sådan avundsjuka att denne fick ge bort 100 stycken till folk i den kommunistiska partitoppen. På sin ålders höst gav han klartecken för en riktig värstingbil som skulle vara tio meter lång med sex dörrar och rymma kyl, tv, skrivbord, dubbelsäng och soffa. Men projektet lades ned.

I dag finns det ännu mer extrema limousiner. De kan vara överdrivet långa och fungera som partybussar, med allt ifrån soffor och badkar till dansgolv, barer och mindre golfbanor. Samtidigt måste man inte vara rik för att åka förlängt. Det vet alla nygifta par och affärsresenärer, tjejer på möhippor och studenter vid skolavslutningar - som för en stund väljer att färdas flärdfullt.