Eftersom 2012 är utropat till Strindbergs-år är det en bra inledning på detta att Norstedts ger ut "En dåres försvarstal" i pocketutgåva. August Strindberg skrev anmärkningsvärt nog boken på franska och den väckte på sin tid skandal och åtalades i Tyskland.

Som Ebba Witt-Brattström har påpekat var lanseringen av August Strindberg som den store kvinnohataren en effektiv marknadsföring. Men Witt-Brattström har också påvisat intressanta paralleller mellan Leopold von Sacher-Masochs "Venus i päls", som utkom 1866, och "En dåres försvarstal" som utkom på franska 1885. Sacher-Masochs bok är dock mer extrem i erotiskt avseende och gjorde att författarens namn skulle gå till eftervärlden som beteckning på en sexuell avvikelse – masochism. Det ödet drabbade inte Strindberg som dock visar prov på masochistiska tendenser när han initialt dyrkar kvinnan som en gudinna. Det sägs rent ut i boken att denna kvinnodyrkan fått ersätta tomrummet efter den Gud som försvunnit. Äktenskapet med den dyrkade kvinnan blir dock en sådan prövning för Strindbergs berättarjag att hans kärlek övergår i avsky och hat. Samtidigt visar boken att Strindbergs kvinnosyn var betydligt mer komplicerad än många kanske tror.

"En dåres försvarstal" framstår fortfarande som en mycket modern bok och den är samtidigt en intressant tidsskildring som avslöjar det sociala spelet på den tiden. I dessa tider då den ena bekännelseromanen avlöser den andra kan det konstateras att Strindberg var tidigt ute när det gällde att rannsaka sig själv i offentlighetens ljus.

Många författare under 1900-talet tog djupa intryck av Strindberg. En av dem var Hermann Hesse, Nobelpristagare i litteratur 1946. Jag skrev nyligen på den här sidan om "Stäppvargen", Hesses kultbok från 1927, som fick förnyad aktualitet under 1960- och -70-talet. Nu ser jag att Bonniers glädjande nog ger ut en annan Hesseroman som omhuldades under de där decennierna, nämligen "Siddhartha", som skrevs 1922.

I den relativt korta romanen får vi följa en ung indier vid namn Siddhartha, som är son till en brahmanpräst, genom livet. Det är en skildring av andligt sökande efter en slutgiltig befrielse från oro och lidelser. Berättelsen har en närmast tidlös fräschör som gör att den egentligen åldrats mindre än exempelvis "Stäppvargen" som ändå är förankrad i 20-talet. "Siddhartha" tilldrar sig under den tid när Buddha levde och verkade men präglas inte av någon renodlat buddhistisk förkunnelse.

Snarast kan man säga att Hermann Hesse försökte förena indiska och kinesiska religiösa föreställningar med västerländsk religion. Resultatet blev en roman som är oavbrutet fascinerande och handlar om något så pass stort som meningen med livet.

Det går också att finna spår av psykoanalytikern C G Jungs idéer, inte minst när det gäller floden som symbol för det omedvetna i det mänskliga psyket. Floden är platsen där allting börjar och där allting slutar, men vattenflödet symboliserar också kreativa möjligheter.