"Skrämmande aktuellt"

När jag sitter i det klaustrofobiskt mörka scenrummet på Månteatern och dras in i detta våldsamma och blodiga drama om mord och hämnd i en till synes ostoppbar rundgång går associationerna självklart mot verkligheten på Malmös gator. Mot en 15-åring som sköts ihjäl under nyårsfirandet, mot en 48-åring som sköts ihjäl bara ett par dagar senare, mot en mordspiral som tycks spinna allt snabbare.

Det är en mycket stram och enkel uppsättning av Elektra som den brittiska regissören Lucy Pitman Wallace presenterar på Månteaterns scen. Berättelsen, familjerelationerna, de starka känslorna och orden står i centrum och det förstärker aktualiteten. Det här är ingen tidsbunden historia, den sträcker sig med lätthet över 2400 år och in i vårt nu. Enkelheten förstärks av Jessica Curtis scenografi och kostymer. Scenrummet är svart, dräkterna svarta och i bakgrunden finns det enda färginslaget - en gigantisk blodröd vägg, ett klotterplank, en klagomur där de mördades namn ristas in med svart kol och målas över med blodröd färg.

Hanna Sjögren bär Elektrarollen och hennes långa, laddade, klagande monologer med en imponerande styrka och med en sårbar utstrålning som gör associationerna till en ung tonårstjej självklara. Hon skriker, gråter, ristar sina armar blodiga och är så fast i sin värld av hat och hämnd att det inte finns någon väg ut. Under ytan anas samtidigt en oändlig ensamhet och längtan efter kärlek och tillhörighet. En av pjäsens absolut mest laddade scener är sammandrabbningen mellan Elektra och hennes mor, Klytaimestra. Elektra hatar sin mor för att hon mördade kung Agamemnon – sin egen man och Elektras far. Modern mördade som straff för att Agamemnon i sin tur mördat hennes dotter Ifigenia för att blidka gudarna. Fast i sina egna instängda sorgevärldar finns det ingen möjlighet för mor och dotter att nå fram till varandra. Lillemor Hjelm spelar Klytaimestra med ett synbart inre mörker och med en återhållen sorg som berör lika starkt som Elektras dramatiska utspel.

Vi i publiken sitter som på en grekisk amfiteater på tre sidor om scenen och spelet rör sig runt om på scenen med kören som ett självklart nav. Anonymiserade av svarta kåpor förstärker de känslor, tankar och resonemang med fascinerande både harmonisk och disharmonisk sång, mässanden och med rörelser. Alla skådespelare är med i kören och växlingen från körmedlem till någon av dramats huvudpersoner sker enkelt genom att kåpan tas av.

Det här är en fantastiskt väl koreograferad föreställning hela vägen. Inte minst i slutet där våldet, blodet och döden kommer chockerande nära och där man effektivt krossar det gamla, synnerligen dumma ordspråket om att hämnden är ljuv. Det finns inte minsta antydan till något ljuvt, till någon lättnad i den tomhet och ångest som drabbar Elektra och hennes bor Orestes (mycket väl spelad av John Lalér) när modern och styvfadern ligger döda framför dem. Det bär man med sig ut i verklighetens mörker. Och möjligen också den lilla ljusning som Elektras syster Krysotemis (Ellen Siöö) representerar. Hon är den enda som tror på en annan väg – på försoning och förlåtelse.